Introduktion till Ortodoxi

Vad betyder Ortodoxi?

• Ordet ortodoxi
• Gudomliggörande
• "Vad är fel med människan?
• Vad har Gud gjort åt det?
• Vad vill Gud att vi gör?
• Om Helgon och ikoner
• Bön

Ordet ortodoxi

"Ortodox" är ett grekiskt ord som betyder rätt tro eller rätt tillbedjan. Det är ett ord som användes av majoriteten inom kristendomen under många sekel för att syfta på sin egen identitet i kontrast med diverse grupper eller sekter som, genom att förändra tron, hade skiljt sig från huvudgruppen. Sedan medeltiden har man även använt ordet Ortodox för att benämna den kristna kyrkan som haft störst inflytande inom sådana länder som Grekland, Ryssland, Serbien, Ukraina, Albanien, Bulgarien, Georgien, och diverse länder i mellanöstern. Det är alltså det stora samfundet som i Östeuropa och mellanöstern har en stor historisk och nutida närvaro som motsvarar  den katolska kyrkan har i sådana västeuropeiska länder som Frankrike, Italien och Spanien. 

Ordet Ortodox används även i helt profana sammanhang för att syfta på något etablerat, godkänt, konservativt eller bara stadgeenligt. Det används inom andra religioner också för att benämna en grupp som representerar den mest traditionella tolkningen. Men det var i det kristna, grekiska sammanhanget att ordet kom till, och för oss har det ett mycket rikare innebörd än bara att vi är traditionella eller konservativa. 

"Ortos" betyder ben eller stomme. "Doxa" betyder ära, prisa eller tillbedja. Vi i Ortodoxa kyrkan tror att människan mår bäst av att tillbe Gud. Vi tror att vi människor inte kan leva som enskilda öar utan är beroende av varandra. Gud som i sitt treeniga jag utgör en gemenskap har skapat oss till att höra till en gemenskap. Vi tror att frälsningen sker i familjen, i samhället, i ett enda stort "vi". Tillsammans ber vi, tillsammans anstränger vi oss, tillsammans hittar vi rätt väg. 

Vi tror att en kristen aldrig kan fullt leva ut sin kallelse utan att göra det i sammanhanget av den stora Kyrkan, Guds folk. Vi tror att rätt, moraliskt, andligt, fromt och hälsosamt leverne bara är möjlig när vi människor vandrar en gemensam väg. Den rätta vägen.

Och vi tror framförallt att miraklet med Jesu liv, död och uppståndelse resulterade i att det på Pingstdagen startades ett enda samfund som har oavbrutet hållit fast vid samma tro genom alla år. Vi vill inte bara vandra samma väg med all dem som lever idag, vi vill gå samma väg som alla Ortodoxa kristna har gått sedan Pingstdagen och under tvåtusen år. 

Allt detta är innebörden i ordet Ortodox. Det är ett sätt att se på det kristna livet som präglas av gemenskap och vördnad.

En sista punkt kompletterar vår definition av ortodoxi. Man märker omedelbart när man besöker en ortodox kyrka att gudstjänsterna är helt och hållet liturgiska. Från början till slut utgår allting från en gudstjänstordning. Bönerna är långa, magnifika, poesin och psalmerna florerar och man känner att man är uppfångad i en kosmisk pjäs där dagens gudstjänst utgör bara en liten scen ur en en av många långa akter. Om man skall fira alla kyrkans gudstjänster med alla texter, alla hymner och psalmer och verser då krävs det flera hyllmeter med olika böcker. De som försöker följa alla gudstjänster i varje detalj är Ortodoxa kyrkans munk- och nunneväsen. Det är inte ovanligt för munkar att tillbringa åtta eller tio timmar om dagen i kyrkrummet, och mera på stora helger. 

Detta säger oss två saker. För det första visar det på vår tro att det är den himmelske gudstjänsten vi försöker att delta i: den eviga, den som är bortanför tid och rum där Gud är allt och är i allt. Vår Gudstjänstliv är vårt liv i Guds Tronrum och det skall vara heligt, stort, förunderligt och överväldigande!

Det andra vi kan se i vår gudstjänstliv är att vår lära, våra doktriner och teologiska formuleringar får uttryck i texterna. Våra sånger och hymner uttrycker, till exempel, vår tro på treenigheten, vår tro att Jesus blev människa av Jungfrun Maria, att Han dog och uppstod osv. Även mer specifika och ingående doktrinära frågor behandlas i gudstjänsttexterna, så till vida att vi tillämpar en princip i teologiska diskussioner som heter, på latin, "lex orandi kex credenda" - som man ber så tror man. 

De liturgiska texterna är alltså en auktoritativ källa för vår lära - en källa som står nästan i nivå med bibeln. Det är ju i vårt gemensamma böneliv, tror vi, som riktigt liv sker. Kyrkans hymner är (förutom att de till mer än hälften består just av text från bibeln) innehållet i det gemensamma livet och den gemensamma tron. 

Gudomliggörande

Innehållet i det gemensamma livet som Gud har bjudit in oss i, kallar vi förgudomliggörelse. Vi måste förtydliga omedelbart att det finns bara en enda Gud, och det kommer aldrig att finnas någon annan.

Det finns dock ett problem när det gäller Gud, nämligen, hur det är att vi som är begränsade och ofullkomliga skulle kunna förstå eller ens kunna veta om Gud som är bortom allt som går att förstå! Alla ord vi kan använda för att beskriva Gud blir otillräckliga därför att alla våra koncept och erfarenheter härstammar ifrån vår begränsade sammanhang. Vi upplever kärlek som en salig blandning av lust, attraktion, begär och i viss mån altruism. Vi upplever kärlek som en känsla, en attityd, en inställning eller besatthet. Vår kärleksbegrepp och våra erfarenheter är färgade av synd och svaghet, i bästa fall av en tvetydig men ändå hoppfull underordning av det själviska gentemot det osjälviska.

Hur skall vi då säga att Gud är kärlek? Det är så gott som självklart att människor finnner det inkonsekvent att Gud samtidigt skulle vara kärleksfull, alltså att Gud skulle stämma överens med våra bästa erfarenheter av kärlek, och att han ändå skulle låta hemska saker ske i världen. Problemet är inte Gud, problemet är vår bristfälliga begrepp. Han är nortamför allt vi kan tänka oss, otillgänglig, i sitt väsen, och upphöjd mer än vi kan ana.

Detta har kyrkofäderna kallat Guds väsen. Det obegripliga och ofångbara som Gud är - det är ett under som för evigt är bortanför, över och utanför vår förmåga att förstå. 

Men ändå vet vi om att Gud finns, och Han har bjudit in oss till den mest intima och familjära relationen möjligt: kyrkan kallas ju Kristi Brud. Hur går det? 

Vi finner att Gud existerar inte bara i sitt väsen men även i det Han gör och säger. Kyrkofäderna kallar det för Guds energier. Gud finns i Hans skapelse. Han som är bortanför tid och rum är med dig, finns i dig. Allt som Gud har gjort är en sann uppenbarelse: Gud existerar också fullt ut i sina gärningar och ord. De är inte en del av Gud, en bit av det stora hela. Gud existerar fullt och fullkomligt i sina handlingar och energier, och det är därför vi kan känna Honom. 

När Gudskapade oss var det i syfte att bjuda in oss till att delta i Hans arbete, Hans gärningar, att bli del av det Han är, nämligen Hans energier.

Vi blir aldrig till gudar. Vi slutar aldrig vara det Han har skapat, nämligen människor. Men när vi gör Guds gärningar finns Han i oss, och vi strålar med Hans oskapade ljus. Vi blir, i brist på bättre ord, "gudar genom nåd". Vi blir tar del av, blir en del av Gud själv, i Hans energier.

I bibeln beskrivs denna process som andens frukt eller som nådegåvor. Den Helige Ande som bor i oss, får uttryck i det vi gör och säger. 

Jesus säger även, "förbli i mig så skall jag förbli i er. Det sättet, ovan, att beskriva Guds energier och väsen utgör  bara ett förtydligande av innebörden i dessa och andra verser.

Vad är fel med människan?

För att förstå den Ortodoxa läran om gudomliggörelse är det också viktigt att förstå den Ortodoxa synen på människan, i synnerhet människans stora tragedi - synd. Det är i denna fråga som Ortodoxa kyrkans särskild uppfattning skiljer sig tydligast från katolska kyrkans och många protestantiska kyrkors syn. 

Människan skapades i Guds avbild, och med Guds likhet, står det i första Mosebok. Guds avbild, tror vi, är vår förmåga att tänka, prata, förstå vad Gud säger. När vi gör fel saker, när vi skadar oss själva eller blir sårade av andra, då förvanskas Guds avbild i oss, men den finns orubbligt kvar. 

Men Guds likhet handlar om förmågan att göra Guds gärningar, och den är skadad. Vår svaga, fallna natur förhindrar oss från att bli del av Guds gärningar.

När människan vände Gud ryggen var det som att dra ut sladden ur en kontakt. Livets källa blev otillgänglig. Människan började lida, skämmas, blev rädd ovh liten. När hon lider, tröstar sig människan med förgänglighet. Hon tröstar sig själv med mat, med hämnd, med lättja, lögner och hat. Människan utan Gud är vilsen och plågad. Hon blir förslavad gentemot materia, gentemot det kortsiktiga, gentemot alla saker som Gud har skapat, men som utan Gud är i sig helt meningslösa.

Vi tror inte att människan ärver skuld, dock. Hon är litn och rädd, men hon födds inte med någon annans skuld. Vi tror inte heller att hon helt saknar förmågan att göra rätt, bara att hon är mycket försvagad.

Hennes problematik består i hennes ohälsa och den onda cirkeln som hennes lidande och synd har fångat henne i. Problemet är inte att Gud är arg på henne. Problemet är att hon vägrar och har mycket svårt för att närma sig Gud.

Vad har Gud gjort åt det?

Det står i Romarbrevet 3:23 att alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Denna vers brukar användas som en sammanfattning om människans fördärv. Men fördärvet är bara den första halvan av versen - nämligen att vi har syndat. Vad är då denna härlighet från Gud som vi skulle kunna få, men som vi har gått miste om?

"Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår." (Romarbrevet 8:18 B2000)

"...att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas." (Romarbrevet 8:21 B2000)

"Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet."(Romarbrevet 8:30 B2000)

Guds härlighet blir alltså vår härlighet, en härlighet som kan befria skapelsen från sitt slaveri under förgängliget.

Det är denna härlighet som gjorde att Moses ansikte sken när han kom ner från berget efter sina samtal med Gud. 

När Mose gick ner från Sinaiberget och hade med sig förbundstecknet, de två tavlorna, utgick det en strålglans från hans ansikte, därför att han hade talat med Gud, men han märkte det inte. (Andra Moseboken 34:29 B2000)

Gud ger oss sina budord som ett första steg mot att befria oss från synd. Han lär oss hur man gör för att vi alla skall må så bra som möjligt, för att vi skall kunna stråla med Hans härlighet. 

Men ingen undervisning har makten att göra oss odödliga. Och hur mycket människan än förstår vad hon borde göra finns det dock en stor svaghet och oförmåga i henne att omsätta kunskapen i praktik. Hon gör som hon inte vill och gör inte som hon vet att hon borde vilja göra. 

Hon är, trotts Guds uppenbarelse, dödlig och svag. Hur kan hon räddas?

Det är viktigt att när vi nu pratar om Jesus och hans människoblivande att vi poängterar att människoblivandet var en del av Guds plan från början. Gud skapade oss för att Han skulle bli en av oss, och ta upp vår natur i Hans person. Detta var inte "plan B". 

Men nu var det ju så att människan synder och var både dödlig och svag. Gud valde att leva i en situation där människans syndiga och förvridna förhållande till det goda skulle få sitt klaraste uttryck. När Han som är ytterst helig kom till oss människor uttryckte sig vår ondska också till sitt yttersta. Vi dödade honom. Vi stod inte ut. 

Vi får nu fundera på vad det var som Gud blev när Han blev människa. Vi säger inte att Han blev EN människa. "Gud blev människa" betyder att Han blev det vi är. Det som vi alla delar på, det som en människa är, det fångade Gud upp i sig själv. Också våra svagheter och dödlighet tog Han på sig. 

Och när Jesus dog, dog vår svaghet och dödlighet. Inte nog med det - döden i sig blev dödad. Gud som är livets källa vistades i dödsriket, i dödens hem, och den naturliga konsekvensen av mötet mellan liv och död är att döden besegras. 

På Påskens morgon sjunger vi "Kristus är uppstånden från de döda,! Ned Sin död har Han övervunnit döden. Och åt dem som är i gravarna gav Han liv!

När Jesus stod upp visade Han en mänsklighet som hade befriats från döden, en förhärligad, gudomliggjord mänsklighet. Och när Han for upp till himmelen banade Han vägen för oss att leva med Gud för evigt. 

En kort tid därefter utgjöt Gud sin Helige Ande på Hans kyrka. 

Så här beskrivs de troendes gemenskap: 

De som tog till sig [Aposteln Petrus] ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen.  Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.    Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna.  De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt.  De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.  De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.  De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. (Apostlagärningarna 2:41-47 B2000)

Guds frälsta folk blir en återskapad mänsklighet och gemenskap. Deras främsta uppgift är att be, att fira Gudstjänst, att värna om varandra. 

Vad vill Gud att vi gör?

"Han skall löna var och en efter hans gärningar:  evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet,  men vrede och straff över dem som i självhävdelse vänder ryggen åt sanningen och följer orätten. (Romarbrevet 2:6-8 B2000)"

Du som besöker Ortodoxa Kyrkan för första gången kanske inte märker det, men du hör aldrig en Ortodox Kristen prata om att hon är "frälst". 

Det beror inte på att vi tvivlar på frälsningen. Men frälsning är en färd mot Gud, och Gud är evig. Resan kan aldrig få en slutstation. Den fortsätter för evigt.

Vi brukar säga - jag blev frälst när Jesus dog och uppstod, jag blir frälst när jag vandrar vägen med Gud och jag eftersträvar att bevara inom mig den möjligheten som Jesus har gett mig till att bli frälst när Han kommer tillbaks på den yttersta dagen.

Det står skrivet i Matteusevangelium - När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron.  Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna.  Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.  Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse.  Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig,  jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’  Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? ...

Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ (Matteusevangeliet 25:31-37, 40 B2000)

De som blir frälsta blir också förvånade. Under tiden finns mycket att göra. 

Helige Paulus skriver - Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans —  kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. (Filipperbrevet 3:10, 11 B2000)

Under tiden kan det aldrig finnas en ursäkt för lättja, passivitet eller självbelåtenhet. Gud har visat oss inte bara Sin härlighet utan även det stora avståndet mellan oss och den. Vi måste kämpa, med Hans hjälp, för att omsätta Guds möjligheter i praktik, så att de blir vår verklighet.

Helgon och ikoner

Omdu besöker en Ortodox kyrka kan det hända att du nästan blir överväldigad av alla sinnesintryck - framförallt alla bilder. Ordet ikon betyder bara bild på grekiska. Men den speciella stilen på dem, de speciella motiven, antalet och vördnaden vi visar för ikonerna pekar på att de är allt annat än vanliga bilder eller tavlor.

För att förstå ikonerna måste man tänka på den första ikonen: människan. Människan är ju skapad i Guds avbild. När våra präster beröker kyrkolokalen går de runt till alla ikonbilder med rökelse - och till människorna! 

Guds avbild i oss är vår förmåga att resonera, kommunicera och förstå Gud. Du kan lära dig en del om Gud genom att se på en människa. Bäst är, förstås, att se på Jesus som är Sann Gud och Sann Människa. Men ikoner ger mer än information om det eller den som avbildas. Genom heliga ikoner står vi i närvaron av den som avbildats. Vad var det Jesus sade som vi läste ovan? 

Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. 

När vi ser vår medmänniska ser vi Gud i henne, eller så borde vi göra det i varje fall. Människan är inte Gud. Min ikon på Maria är inte själva Maria. Men jag ser henne, inte bara en bild på Henne. Och, vad som är mycket viktigare, hon ser mig!

Vi läser i Hebreerbrevet -När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. (Hebreerbrevet 12:1 B2000)

Vår problematik som fallna människor är en solidarisk problematik som vi har gemensamt. Vi lider, allihopa. Vi gör fel. Vi alla dör. Världen är en virvelving av ondska och sorg, och alla har såväl bidragit till den som blivit utsatta för den.

Vår frälsning är också en gemensam ansträngning och kan bara ske gemensamt. Och eftersom frälsningen är en evig process innefattar den även dem som dött i tron. De som står i himmelen ber för oss oavlåtligen, och det är mot deras förhärligade gemenskap som vi färdas.

Ikoner, bilder på dessa vittnen som har gått före oss, visar oss de människor och den gemenskap vars förböner möjliggör vår fortsatra kamp. Det är bara genom deras förböner som vi kan fortsätta. Vi har så många bilder i våra kyrkor därför att vi vill dels bli medvettna om den ofattbara storleken som gemenskapet har, men också därför att när vi ber med dem blir vår gudstjänst en del sv deras och vi tar del av himmelen andaktsliv! 

Vi tror att vördnaden man visar ikonen passerar själva tavlan och når fram till personen som avbildas. Vi böjer oss inför ikoner -det är helgonet dller Kristus själv som vi böjer oss inför. Vi kyssar ikonen, men det är helgonet som kyssas såsom Paulus befallde oss när han skrev - Hälsa varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar hälsar er. (Romarbrevet 16:16 B2000)

Bi dyrkar inte ikoner. Tillbedjan och dyrkan är till Gud enbart. Vördnad har man för människor, särskild präster, munkar, nunnor, biskopar, men egentligen alla människor.

Hela den mänsklige familjen blir frälst tillsammans. Och hela människan frälses på samma gång. Vi möter Gud kropp, själ och ande. Vi ser vår himmelske familj i ikoner, vi känner doften av rökelse, vi hör musiken och bönerna, vi känner på ikonerna, böjer oss, knäfaller, kysser och framförallt äter kristi kropp och blod i kommunionen. Vi lär oss, vi inser, vi känner och vi blir. Kropp själ och ande. 

Våra ikoner, våra vaxljus, vår rökelse, vår musik och våra gudstjänstordning: allt syftar till att uppenbara Gud, men mer än så. De syftar till att hjälpa oss att bli evigt förenade med honom - kropp själ och ande. 

Bön

Bön är gudomliggörelse. Bön är att stå i Guds närvaro, att tala med honom, att lyssna på honom, att bli medvetna om honom.När står vi i Guds närvaro då? Jämt. Gud finns överallt. Gud är. Vill du se Gud, öppna dina ögon och se din broder, eller sluta dina ögon och se in i dig själv. Bortanför ofullkomlighetens buller hörs det ändå Guds röst i det tysta. 

Bön är att vara. Vi använder ord i vissa sammanhang för att uttrycka kyrkans gemensamma bön. Vi ger en form till vår längtan. 

- Gud, hjälp min vän. 

- Gud, tack för denna dag.

Längtan och tacksamheten och beundran är de samma i evighet men de är också dagens glädje och timmens sorg. Du som finner glädje i de poetiska formuleringarna som kyrkans bön kan innehålla, glöm inte att göra bönen till dina böner. Glöm inte att be från ditt hjärta, och att inte bara förundras över språket. Du som tycker om att bli hörd när du ber, öva på att låta bli att hitta på långa formuleringar, och istället be med kyrkans ord. Eller vara tyst i Guds hus. Du som aldrig vet vad det är du skall säga, låt kyrkans böner vara en tröst och en stöd. Du behöver inte vara talför för att be.

I Ortodoxa Kyrkan gäller nollvision. Vi ser gärna att det finns noll sekunder på hela dagen då man inte ber. Vi vill be utan uppehåll - vad vi än gör vill vi att vårt sinne skall präglas av en medvetenhet om Gud.

Börja så här: lär dig följande som heter "Jesubönen" utantill eller skriv ut det på en lapp och ha med i fickan. Ta fram när du åker buss eller har fikapaus på jobbet:

Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över mig, syndare.

Upprepa många gånger. Jämt. Tänk på varje ord

Herre. Jesus äger allt. Han håller allt i sina händer.

Jesus. Namnet betyder Frälsning.

Kristus. Det betyder att Han är kung. Han har kommit för att rädda oss.

Guds Son. Den relation som Jesus har med Fadern har Han erbjudit oss att också ha.

 Förbarma Dig över mig, syndare. Detta handlar om såväl en känsla som agerande. Det betyder samtidigt "hjälp mig" och "se på min nöd".

Be på morgonen och på kvällen.

Om du har tid läs följande på morgon och kväll. Be framför ikoner eller varsomhelst.

Ära vare Dig, vår Gud. Ära vare Dig.

Himmelske Konung, tröstare, du sanningens Ande som finns överallt och uppfyller allt,
De godas skatt, o Du livgivare, kom och tag din boning i oss och rena oss från allt ont
och fräls, o Gode, våra själar.

Helige Gud, Helige Starke, Helige Odödlige, förbarma Dig över oss.
Helige Gud, Helige Starke, Helige Odödlige, förbarma Dig över oss.

Helige Gud, Helige Starke, Helige Odödlige, förbarma Dig över oss.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.

Allraheligaste Treenighet, förbarma Dig över oss.
Herre, rena oss från våra synder.
Härskar, förlåta oss våra överträdelser.
Helige, kom och hela våra svagheter för Ditt namns skull.

Herre förbarma Dig, Herre förbarma Dig, Herre förbarma Dig.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.

Fader vår, som är i himmelen, helgat vare Ditt Namn. Tillkomme Ditt rike. Ske Din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag och förlåta oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo.

Genom våra heliga Fäders förböner, Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över oss. Amen.

Hitta Ortodoxa Kyrkor i Göteborg på länkarna till vänster.

Ortodoxi på svenska: en till resurs

 Jag vill högt rekommendera en svenskspråkig hemsida om ortodoxi som heter:

Qolo Men Dabro
www.qolomendabro.com

 Qolo Men Dabro betyder, på aramaiska, "En röst från öknen" och syftar på Jesaja 40: 3-9. Denna vers beskriver egentligen hur Johannes Döparen kom och förberedde för Jesus.

På Qolo Men Dabro har man många berättelse ur helgonliv, resurser, e-böcker och artiklar om ortodox tro. Den som har sidan verkar vara syrian, men jag har egentligen inte fått reda på vem det är. Hursomhelst är det en fantastisk resurs. Gilla deras facebook-sida så kan ni få se en kortare berättelse från till exempel ökenfäderna, varje dag! Fantastiskt.

Jesaja 40:3-9

En röst ropar i öknen:
    "Bered väg för Herren,
bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud. 

Varje dal skall höjas,
    alla berg och höjder sänkas.
Ojämn mark skall jämnas,
    kuperat land bli slät mark. 

Herrens härlighet skall uppenbaras,
alla människor skall tillsammans se den.
Ty Herrens mun har talat."

Hör någon säger: "Predika!"
    Och en annan svarar: "Vad skall jag predika?"
"Allt kött är gräs
    och all dess härlighet är som blomster på marken.
Gräs torkar, blomster vissnar,
    när Herrens Ande blåser på det.
Ja, folket är gräs!
Gräs torkar bort, blomster vissnar,
    men vår Guds ord förblir i evighet."

Hitta Ortodoxa Kyrkor i Göteborg på länkarna till vänster.