tisdag 21 oktober 2014

Den Heliga Maria Magdalenas Ortodoxa Församling, Göteborg

Heliga Maria Magdalena Ortodoxa Församlingens ikon
Heliga Maria Magdalena
Den Heliga Maria Magdalenas Ortodoxa Församling är en svenskspråkig församling under Serbiens Patriarkat. Vår församling firar gudstjänst på svenska i, för närvarande, Helige Stefan Dechanskis Serbiska Ortodoxa Kyrkan i Kortedala.

Ta spårvagn 6, 7 eller 11 till RUNSTAVSGATAN. Gå 250 meter uppför backen, och kyrkan ligger på högra sidan. Fader Gabriel firar Liturgi på lördagar i jämna veckor kl 10, samt Liturgi (motsvarande högmässa) kl 10 på söndagarna samma helg. Om det inte står aktuell information här, kan du ringa till Helige Treenighetens Kloster, där Fader Gabriel bor: 033 24 51 88.

Om den Helige Maria Magdalena

Nedan finns ett gudstjänstschema för hösten/vintern 2014-2015:


Liturgi i lilla kapellet i Serbiska kyrkan lördag 20/11 kl 10

Liturgi i lilla kapellet i Serbiska kyrkan lördag 14/12 kl 10:00

Liturgi Juldagen, Onsdag 25/12 kl 10:00

Liturgi med vattenvigning i lilla kapellet i Serbiska kyrkan, lördag 4/1 kl 10:00

Liturgi i lilla kapellet i Serbiska kyrkan lördag 25/1 kl 10:00

torsdag 27 mars 2014

Amerikas heliga: St. Herman och St. Innokenti

Helige Herman av Alaska


Fader Herman var en munk från västra Ryssland, som hade levt några år på Valamokloster i Karelen. Tillsammans med fem präster ingick Fader Herman i en missionsgrupp som skickades år 1795 av Tsarinnan Katarina den Stora från Ryssland till dess koloni, Alaska.

Missionsprästerna reste mycket i Alaska för att sprida Kristendomen, och den mottogs ofta väldigt väl. Men Fader Herman som inte var präst stannade i Kodiak för att arbeta med sjuka och fattiga. Den ryska kolonialmakten förtryckte den lokala Aleutbefolkningen. Fader Herman och de övriga i missionen protesterade, och som hämnd brändes deras kyrka. Några av prästerna dog, och andra åkte hem till Ryssland. Då flyttade Fader Herman till en mer avlägsen ö där han bodde gemensamt med några familjer och några föräldralösa barn. Han var deras andliga fader, fastän han inte var präst, och lärde alla hur de skulle be och tjäna Gud. Han blev ihågkommen som en mycket from och blid människa som inspirerade andra till att älska sin nästa i praktiska handlingar.

En gång då Fader Herman besökte en rysk officier som bodde i staden som idag heter Kodiak började han att prata om hur människan borde älska Gud som har gett henne allt hon har.
Officeren och hans män höll med - visst älskar man ju Gud!


 - Älskar ni Gud? frågade Fader Herman? Kan ni, snälla, berätta för mig hur ni gör? Därför att jag, som har varit munk och asket i över trettio år kämpar och kämpar och kan egentligen inte säga att jag älskar Gud. Jo, för jag tänker inte på Gud precis varje stund under dagen. Jag ber inte till Honom oavbrutet, och jag älskar inte min nästa i precis allting jag säger och tänker och gör. Och därför kan jag inte uppriktigt säga att jag älskar Gud. Hur har ni klarat det?


Officeren kände sig snopen och fick erkänna att - nej, om det är så du menar, kan jag inte heller påstå att jag älskar Gud. Men, sade Fader Herman, från denna dag, från denna timme, från denna minut låt oss älska Gud framför allt annat, och kämpa för att göra Hans vilja!

Mer om Helige Herman av Alaska

Helige Innokenti 

Helige Innokenti kom till Alaska som gift präst och återupptåg missionen en generation efter det att Sankt Hermans missionsgrupp fick plötsligt avbryta sitt arbete på grund av förföljelserna från kolonialmakten. Sankt Innokenti reste mycket i Alaska och lärde sig invånarnas språk: Aleut, Yupiik och flera. Han översatt evangelieböckerna och gudstjänstordningen från ryska till de språken.

När Helige Innokentis fru dog blev han munkpräst, och vigdes till Alaskas första biskop. Senare skulle han bli Patriark - den högste biskop över hela Ryssland.

I en ikon syns Helige Herman av Alaska och Helige Innokenti som grundare av Ortodoxa kyrkan i Amerika genom att - en före den andra - sprida den Kristna tron med kärlek och trofasthet. Sankt Herman har en munks klädnad och ett kors av bly, med kedjor som hängde som kring kroppen syns. Dessa bar han som en askes, men under kläderna så att ingen såg dem. Helige Innokenti har på sig biskopens kläder.
Mer om Helige Innokenti
Mer om Alaskas helgon

Troparion till Helige Herman av Alaska

Krist Kyrkans salige Polstjärna
Som lotsar alla folk mot det Himmelske Riket
Den Sanna Trons lärare och apostel
De förtrycktas förebedjare och försvar
En pryndad för Ortodoxa Kyrkan i Amerika
Salige Fader Herman av Alaska
Bed till vår Herre, Jesus Kristus
Att Han må frälsa vår själar.

Troparion till Helige Innokenti av Alaska 

I lydnad mot Guds heliga vilja har Du
Helige Fader Innokenti
uthärdat faror och prövningar
Du ledde många till tron och visade oss vägen.
Led oss genom Dina förböner mot det Himmelske Rike.

torsdag 12 december 2013

Andra informationskällor om Ortodoxa Kyrkan: del 2

www.ortodoxakyrkan.org

Denna sida är kopplat till den populära Facebook-grupp "Ortodoxa Kyrkan i Sverige". Som ett exempel på de många resurserna på sidan finns denna sida som kan ge dig vägledning då du förbereder dig inför bikt.

”Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.” (Luk 15:21)


http://ortodoxakyrkan.org/samvetsrannsakan/

Hitta Ortodoxa Kyrkor i Göteborg på länkarna till vänster.

onsdag 11 december 2013

Andra informationskällor om Ortodoxa Kyrkan

www.ortodoxkristendom.se

En liten ortodox församling ute i Arbogas skog. Här hittar du inspelningar på olika hymner, information och betraktelser om Ortodox Tro.

Lyssna på Julens, Kristi Födelses, troparion (hymn) - först på Kyrkoslaviska, sedan på Svenska.

http://www.ortodoxkristendom.se/julhymn.mp3

"Då Du föddes, O Kristus, vår Gud
upplystes världen av kunskapens Ljus
ty stjärnan lärde stjärnedyrkarna att tillbedja Dig,
Sanningens Sol,
och att känna Dig, o Morgonstjärna från höjden.
Herre, ära vare Dig!"

 

Hitta Ortodoxa Kyrkor i Göteborg på länkarna till vänster.

fredag 27 september 2013

Ortodox Proselytism - några tankar av Herman Fields

Nyligen skrevs en artikel av Kristi Uppståndelse Ortodoxa kyrkas diakon, Fader Mikael Fälthammar, där han utmanar vänner och bekanta som är medlemmar i Svenska kyrkan att betänka sitt medlemskap. Jag tycker artikeln var fantastiskt bra! Dock kom det blandade reaktioner. Det var att vänta att de personerna som är medlemmar i Svenska kyrkan hade olika reaktioner, men det var anmärkningsvärt att se de olika reaktioner från medlemmar i Ortodoxa kyrkan.

Särskilt kontroversiell är tydligen frågan om huruvida Ortodoxa kan och skall bedriva proselytism. Här är några tankar kring hur jag personligen ser på proselytism från ett Ortodoxt perspektiv.

Bara för dem som inte vet, betyder proselytism att man försöker övertala. Ordet är uppbyggt från pros: grekiska för ”mot” eller ”till”;  och erkhomai (fast i en böjning): grekiska för ”komma”. Proselytism är alltså att bjuda in. Proselytism är det ordet man använder oftast när man inte gillar det. Vi andra använder oftast orden evangelism eller mission. Proselytism är lätt att motsätta sig, men mission ...
Hursomhelst låt oss ändå först tänka på hur vi inte vill ha det.

Så vill vi inte göra

1. Av ren nyfikenhet har jag för många år sedan haft långa samtal med missionärer inom en viss religiös grupp (ni vet alla antagligen vilka jag menar) som har viss kristen anknytning, men som av de flesta kristna betraktas som en sekt eller utbrytargrupp  Jag har nämligen haft många vänner inom rörelsen under min barndom. Som vuxen ville jag höra exakt vad de säger.

Jag har alltid känt en olust med att umgås med dessa vänner därför att det verkar som att det enda värdet jag har för dem är som konvertitkandidat. Det verkar som att deras överdrivet vänliga inställning mot mig snabbt skulle ändras om de plötsligt fick inse att jag aldrig kommer gå med i deras religion.

Vi i Ortodoxa kyrkan kan inte behandla människor på det viset. Vi tror att alla är skapade som Guds barn, och att alla har förmågan att älska Gud och följa Hans vägar. Vi vägrar se alla som inte hör till vår kyrka endast eller främst som kandidater för konversion, utan våra medmänniskor är våra medmänniskor oavsett.

Detta grundar sig i Ortodoxa kyrkans vägran att ta sig friheten att definiera vilka som står utanför Guds rike. Vi vill gå in i Guds rike. Det är det vi vet om Guds rike. Vem som står utanför angår oss inte. Vi vet tyvärr om att det finns människor som står utanför, men vi vet om att vi inte vet – vi vill inte veta – vilka de är. För vi har ett nyktert förhållningssätt gentemot oss själva och vet om att vår tendens är att döma. Därför ger vi oss själva inte chansen att bli högfärdiga. Vi vill komma in, och vi hoppas på att alla kan komma in.

Vi försöker, i enlighet med fädernas exempel, att ödmjukhet utgå ifrån att varje person vi träffar är helig. Vi låter inte vår uppfattning om andra människor definieras utav människans brister och syndafallets begränsningar, utan av Jesu Kristi seger och möjligheter. Fäderna säger, ”alla andra blir frälsta, och endast jag går förlorad.” Detta är sinnessättet som vi som Ortodoxa Kristna vill ha.

Helige Maximos Bekännaren fick frågan då många hade avfallit från tron. Någon frågade honom – avsäger du dig kommunionen med Konstantinopel?
-Nej, svarade Helige Maximos, därför att kyrkans ledare har förkastat de fyra konciliernas beslut och har exkommunicerat sig själva ur kyrkan många gånger, och har övertalat sig själva om falskheter.

-Då tror du visst att det bara är du som blir frälst, medan alla andra går förlorade! Svarade de.
Helige Maximos svarade – när alla män tillbad den förgyllde avguden i Babylon fördömde de tre heliga ynglingarna inte någon av dem. De brydde sig inte om hur andra gjorde, enbart om sig själva, så att de inte själva skulle avfalla från den sanna tron. Och Daniel, när de kastade in honom bland lejonen, gjorde likadant. Han fördömde ingen som, i enlighet med Darios lag, inte ville be till Gud. Nej, utan Daniel hade istället sin plikt i åtanke och valde hellre att dö än att synda då hans egna samvete skulle ändå straffa honom för brott mot Guds lagar. Må Gud därför förbjuda att jag fördömer någon eller att jag säger att endast jag blir frälst. Dock väljer jag hellre att dö än att förneka min tro: jag räds mer för mitt samvetes plågor.

2. Vi låter inte vårt kommunikationsanda bli samma som dagens stora företag. Vi marknadsför oss inte på samma sätt. En rik och mäktig aktör som låter sitt marknadsföringsbudskap dundra ut över massmedia uppfattas, ofta riktigt, som auktoritär och påträngande. Man vill påverka andras beteende för egen vinning, med minimalt intresse för personens förutsättningar och välmående. Detta liknar mer den bilden av hedniska gudar som vi läser om i Bibeln – oberäkneliga, döva, opersonliga.

Vår Gud är en personlig Gud som har blivit människa just för att närma sig vår egen verklighet. Han möter var och en personligt. Vi kan inte, genom att använda oss av samma metoder som organisationer som inte söker människans frälsning utan hennes pengar, tala en osanning om Guds karaktär.

Vi kan däremot använda oss försiktigt av modern media för att låta vårt budskap bli tillgängligt för människor som söker, och som annars hade haft svårt att hitta oss.

3. Jag har upplevt att mycket mission eller evangelisation bland kristna i västvärlden är för snäv i sitt fokus. Man vill en enda sak: att du som jag talar med skall ”bli frälst”. Men, med ”frälst” menar man något helt annat än vad vi Ortodoxa menar. När vi talar om att ”bli frälst” pratar vi om en evig process: något som våra Protestantiska vänner kanske skulle kalla ”lärjungaskap” eller ”helgelse” eller ”andens frukt”. Vårt primära fokus ligger på att tillsammans bli bättre lärjungar, och vi eftersträvar inte först och främst ett beslut i just denna stund; ett avgörande som gör vägen framåt av egentligen helt egal karaktär. Vi tror nämligen att frälsning – lärjungaskap – uppnås genom nya beslut varje dag, varje minut.

Vi tror dessutom att det alltid är värdefullt att älska ens näste, utan att det behöver tjäna något annat eller ”högre” syfte. När vi älskar vårt näste utgör kärleken vårt gudomliggörande! De kan inte finnas något högre syfte! Vi är inte barmhärtiga enbart för att påverka andras val av tro. Vi har, med andra ord, inte ett funktionellt syn på kärlek utan ett existentiellt. Vi vill vara barmhärtiga därför att Gud är barmhärtig. Vi vill inte göra goda gärningar – särskilt inte sådana som är avsiktligen utvalda för att kunna synas av andra – bara för att mottagaren skall bli mer mottaglig för vår tro. Vi vill istället följa Jesu befallning att ”inte låta vänster handen veta vad höger handen gör”.

4. Vi vill inte sätta ett likhetstecken mellan Ortodox och frälst, eller mellan icke-Ortodox och förlorad. Detta är ett synnerligt oortodoxt sätt att tänka på frälsningen. Frälsningen är inte att namnet skrivits i en medlemsmatrikel. Frälsning är gudomliggörande: att våra gärningar, tankar och existens fångas upp i Guds energier.

Vi vill inte förneka det goda som är uppenbart hos andra människor – i synnerhet andra som bekänner Kristus. Vi vill inte betrakta dem eller göra att de känner sig som lika avlägsna från Kristus som den mest inbitna syndare eller hedning. För det är de inte. Där människor älskar Gud gläds vi med dem. Vi kan samtidigt hävda att Ortodoxa kyrkan bevarat den kristna trons fullhet och att de människor som inte håller med oss ofta gör Guds vilja.

5. När du uppfattar mig som pinsam betyder det inte att jag är martyr. Jag har upplevt en viss kultur bland kristna, i synnerhet inom evangeliska rörelsen där jag växte upp, att man gärna tar upp religionsfrågor i samtal och i sammanhang där människor inte vill tala om religion: på jobbet, på krogen, med vänner som man vet inte är troende. Man gör gärna varje enkel grej till en religiös handling, inte för att man nödvändigtvis vill behaga Gud, utan för att man vill bli sedd och hörd som den som åberopar Gud. Man nöjer sig inte med att anmärka att vädret är fint, utan man tvångsmässigt måste nämna att det är Gud som har gjort vädret fint – vilket han förvisso har – men det blir uppenbart att poängen är att alla skall bli varse om att jag tänker på Gud.

Vi tror på martyrskap som en gåva från Gud, men vi söker det inte. Vi är beredda, men vi vill också vara nöjda med att leva ett stillsamt och heligt liv. Vi vet om att lika många av våra heliga fäder levde stillsamt och anspråkslöst som dog martyrdöd.

Bara för mina medmänniskor uppfattar mig som pinsam eller tjatig betyder det inte att jag har varit ett effektivt vittne, och jag borde absolut inte betrakta mig själv som någon slags martyr. Om jag talar om Gud och andra skruvar på sig kan det lika gärna vara för att jag är socialt oskicklig.

Vi vill istället låta våra ord vara som salt. Vi vill vara som en jude när vi umgås med judar. Vi vill inte gömma oss undan, och vi vill gärna betrakta god väderlek och alla andra små och stora gåvor som just gåvor från Gud. Men vi vet om att det oftast räcker med att vara tacksam innerst inne.
Vad kan det då finnas för anledning att hålla på med proselytism, när vi nämnt allting som vi inte vill göra?
En av motreaktionerna till proselytism tror jag utgår ifrån två lägen som inte är aktuella i dagens Sverige.

Dels är Ortodox kultur starkt präglad av människor som växt upp i länder där den enda stora religionen är just Ortodox Kristendom, eller i länder där alla vet vilka Ortodoxa kristna är: Ryssland, Grekland, Serbien, Egyptien, Syrien, Libanon osv. Sverige finns inte på den listan. Folk i Sverige för det allra mesta känner inte till oss. Det är en helt annan sak att proselytera bland människor som gjort ett medvetet val. Sverige förtjänar att få chansen att göra valet, och det har de flesta i Sverige inte ens fått.

Dels är det också så att vi har ett generationsskifte nu mellan de svenskar som vuxit upp i ett land där nästan alla antogs vara kristna, och där den överväldigande majoritet hörde till samma kyrka å ena sidan, och yngre svenskar å andra sidan som vuxit upp i en värld där man genomskådat falskheten och ytligheten med det enbart teoretiska medlemskapet som de flesta har i Svenska kyrkan. Idag vet yngre svenskar om att majoriteten i Sverige idag inte är troende alls, även om deras namn står på ett medlemsregister. Man vet om att samhället lämnat kristendomen bakom sig. Man har dessutom en mycket större variation mellan de som kallar sig Kristna men egentligen förändrat religionen såpass att det knappt känns igen, och dem som försöker att vara trogna mot Bibeln och fädernas läror. Förut var det inte så, men det kan vara dags att se sanningen i vitögat. Det samhället där alla hade en gång i tiden ”gått och läst” för en präst som predikade ett bibeltroget evangelium finns inte längre. Kyrkan där de gick och läste finns inte längre.

Flera svenskar idag känner till vad Jonas Gardell säger om Kristendomen än som känner till Ortodoxa Kyrkan. Bergmans ”Fanny och Alexander” informerar flera svenskars uppfattning om vad en biskop är än vad Johannes Chrysostomos gör.

Den Helige Athanasios hade, dessutom, mer gemensamt med Arius än vad jag har med vissa ledande figurer inom Svenska Kyrkan. Tänk på det. Jag ger exempel:

Fr. William Jurgens, en katolsk präst och patristisk forskare, säger att innan Helige Gregorius av Nazianzus började sin starka motreaktion mot Arius, var det endast 1-3% av alla biskopar och präster i den kristna världen som fortfarande stod emot Arianism. Ändå hade de biskopar, sakrament, liturgier, ikoner, de läste bibeln – dem argumenterade för sin position utifrån bibeln! Och de följde med till konciliet vid Nicea även om många av dem inte accepterade resultatet.

Svenska kyrkan idag har inte den inställningen mot ansvaret inför resten av världens kristna som Arianerna hade. Svenska kyrkan förändrar grundtron med större hänsyn till humanism och icke-troendes vilja änd med hänsyn till andra kristna. Det fanns flera Ariska biskopar som ändrade sig efter Nicea än det finns Svenskkyrkliga biskopar idag som skulle ändra sig enbart därför att majoriteten av kristna säger de har fel. De har haft en Ärkebiskop, K G Hammar, som inte ser någon skiljelinje mellan buddhism och kristendom, som förnekar att uttrycket ”sann Gud och sann människa” är en allmängiltig och evig beskrivning av Jesus Kristus, och som menar att, ”påståendet ’Jesus är Guds son’ betydde till exempel inte samma sak för 2000 år sedan, för 1000 år sedan och för 500 år sedan som det gör idag”.  Arianerna motsatte sig åtminstone treenighetsläran på grund av att den verkade vara ny. Det försökte åtminstone vara trogna gentemot fädernas lära, även om de samtidigt förvrängde den. Svenska kyrkan har gett upp på hela konceptet med apostolisk tradition.

När man lägger till de reformer som Svenska kyrkan genomgått i frågor om sex och samlevnad, vilka som kan bli präster, hur gudstjänster får lov att se ut – jag tror allvarligt talat att jag hade känt igen mig bättre hos Arianerna. Och vi har ju en hel stor festdag ägnat åt att vi slapp Arianism!

Det finns en väsentlig skillnad mellan att fördöma heresier – att konfrontera och talat ut mot ledare som predikar heresier – och att fördöma alla människor som ingår i kyrkan där heresin predikas. Vi har många helgon och kyrkofäder som gjorde det första utan att göra det andra. Men vi kan inte låta heretikerna var de enda synliga representanter för Kristendomen, för då överger vi människorna som kanske vill hitta något mer kristet och traditionstroget.
Om du inte orkar höra någon kritik mot Svenska kyrkan från Ortodoxa, och om du anser att all proselytism är fel i Sverige som, måhända en gång i tiden har varit kristen, men som knappt är det idag ... fira inte med oss som firar Arianismens fall! Sjung inte med när vi säger ”vi har sett det sanna ljuset, vi har funnit den sanna tron.” Sluta använda ordet ”ortodox” för det betyder ju rätt-trogna och de som tillber på rätta sätt. Om det är rätt för oss är det rätt för alla.
Sverige har sedan länge inte haft chansen att få sen en kristendom som inte är antingen helt komprimerad och nästan oigenkännlig eller helt amerikaniserat och gjord till en underhållningsverksamhet (jag är själv Amerikan, jag vet). Det måste få chansen att höra något annat, och det är inte fel att vara aktiv med att sprida budskapet.

Den som utgår ifrån att alla vet om Ortodoxa kyrkan, eller den som utgår ifrån att de flesta i Sverige är troende kanske inte inser problematiken på samma sätt som jag. Jag var medlem i en Protestantisk kyrka, men jag kände mig fruktansvärt ensam och övergiven. Var kunde jag hitta en grupp som kunde visa mig en trovärdig tolkning av kristendom? Skulle jag gå med i en kyrka som sedan länge slutat bry sig om Bibeln? Skulle jag fortsätta att vara med i en konsument-kristendom som tvångsmatar sina medlemmar med emotionell verklighetsflykt? Fanns det någon som var samtidigt genomtänkt, nykter och trogen mot traditionen? Jag råkade, genom Guds nåd, vandra in i en Ortodoxa Kyrka när jag var på besök i Alaska (därifrån namnet Herman). Jag var envis och gav mig inte förrän jag hittade en Ortodox kyrka i Sverige, men det var inte lätt – och detta var inte 1970 utan 2005!

Människor vill ha ett alternativ. Jag söker inte upp K G Hammar för att debattera med honom. Jag vill göra Ortodoxa kyrkan lätt att hitta för dem som längtar tillbaka till den sanna tron.
Många konvertiter är, såsom jag, excentriska nördar (ni vet ju vilka ni är) som läser alla möjliga böcker, nördar sig in i främmande språk, går in på djupen ditt inga andra orkar gå. Och våra makar, ofta fullt normala människor av inte alls samma nörd-dignitet, följer med oss så småningom. Gud älskar nördar, men inte bara nördar. Ortodoxin behöver bli synlig och tillgänglig för dem som inte orkar vad vi orkar – vi behöver tala om för folk att vi finns.

Det värsta brottet som Ortodoxa kan göra är att hålla sin kyrka hemligt. Inga lampor under skäppan. Hade jag vetat om Ortodoxin tidigare tror jag förmodligen att jag hade blivit medlem tidigare. Ortodoxa kyrkan har varit en livlina för mig. Att hålla den hemlig är som att hålla telefonnumret 112 hemligt. Ja, det finns Ortodoxa som bara är fundamentalister, och som inte står ut med att det finns människor omkring dem som har andra åsikter. Oftast blir deras iver så destruktiv att de börjar vända sig mot andra Ortodoxa (ni vet ju vilka jag syftar på). Men om jag har hittat vatten i öknen, och berättar för andra kan det vara av sann omsorg för deras väl. All proselytism är inte fundamentalism. All proselytism är inte född av högmod. Det går att balansera mission och ödmjukhet.

En annan heresi ”ethnophylitism” är ... kanske inte så mycket en heresi hos de flesta utan en lathet och en oambitiöst bekväm inställning ... går ut på att man anser att Ortodoxa kyrkan bara är till för dem som fötts i kulturer och länder där Kyrkan funnits traditionellt sett i många sekel. De undrar – jag har bokstavligt talat hört en Serbisk präst säga så till mig – varför vill du bli Ortodox? Och nu menade han inte att han ville höra min historia, utan han menade att det var konstigt och onödigt för mig att bli Ortodox. Detta liknar jag vid den rika manen som inte brydde sig om den fattige Lazarus.

Ortodoxa kyrkan är fortfarande en doldis, och det är inte påträngande eller aggressivt proselytiskt att bara berätta att vi finns! Du som har varit van hela livet vid att tro att alla vet om var Ortodoxa kyrkan finns, och vad den står för – så har vi det inte i Sverige idag. Ett annat sammanhang kräver ett annat arbetssätt.

måndag 8 april 2013

O Glädjens Ljus!


O Glädjens ljus
Musik av Metropolitan Hilarion Alfayev

O Glädjens Ljus, Du heliga av glans, av den Odödlige Faderns Härlighet, Helig Salig Jesus Kristus. Nu då vi är här och då solen sjunker och vi skådar aftonljuset vi lovprisar Fadern och Sonen och Guds Helige Ande. Du är värdig att varje stund besjungas av heliga röster. Du Guds Son, är den som ger liv. Därför ger världen Dig ära.

Hymnen sjungs varje kväll under aftongudstjänst. Den kommer ihåg den judiska seden att man tänder ett ljus vi Sabbatens ingång, dvs fredagskväll vid solnedgången. Vi tror att ljuse är Jesus själv, som strålar med det oskapade ljuset.

Bilderna mot slutet av sången visar en stor kyrka. Det är kyrkan som byggts kring Kristi Grav, där de troende tänder sina ljust på Påsknatten från den heliga elden som kommer ur graven. Sång av Gudsmoders Beskydds Ryskortodoxa Kyrkans kör. Vi sjung i Landala Kapell på västerländska långfredagen.

Hitta Ortodoxa Kyrkor i Göteborg på länkarna till vänster.

torsdag 28 februari 2013

Introduktion till Ortodoxi


Ordet ortodoxi

"Ortodox" är ett grekiskt ord som betyder rätt tro eller rätt tillbedjan. Det är ett ord som användes av majoriteten inom kristendomen under många sekel för att syfta på sin egen identitet i kontrast med diverse grupper eller sekter som, genom att förändra tron, hade skiljt sig från huvudgruppen. Sedan medeltiden har man även använt ordet Ortodox för att benämna den kristna kyrkan som haft störst inflytande inom sådana länder som Grekland, Ryssland, Serbien, Ukraina, Albanien, Bulgarien, Georgien, och diverse länder i mellanöstern. Det är alltså det stora samfundet som i Östeuropa och mellanöstern har en stor historisk och nutida närvaro som motsvarar  den katolska kyrkan har i sådana västeuropeiska länder som Frankrike, Italien och Spanien. 

Ordet Ortodox används även i helt profana sammanhang för att syfta på något etablerat, godkänt, konservativt eller bara stadgeenligt. Det används inom andra religioner också för att benämna en grupp som representerar den mest traditionella tolkningen. Men det var i det kristna, grekiska sammanhanget att ordet kom till, och för oss har det ett mycket rikare innebörd än bara att vi är traditionella eller konservativa. 

"Ortos" betyder ben eller stomme. "Doxa" betyder ära, prisa eller tillbedja. Vi i Ortodoxa kyrkan tror att människan mår bäst av att tillbe Gud. Vi tror att vi människor inte kan leva som enskilda öar utan är beroende av varandra. Gud som i sitt treeniga jag utgör en gemenskap har skapat oss till att höra till en gemenskap. Vi tror att frälsningen sker i familjen, i samhället, i ett enda stort "vi". Tillsammans ber vi, tillsammans anstränger vi oss, tillsammans hittar vi rätt väg. 

Vi tror att en kristen aldrig kan fullt leva ut sin kallelse utan att göra det i sammanhanget av den stora Kyrkan, Guds folk. Vi tror att rätt, moraliskt, andligt, fromt och hälsosamt leverne bara är möjlig när vi människor vandrar en gemensam väg. Den rätta vägen.

Och vi tror framförallt att miraklet med Jesu liv, död och uppståndelse resulterade i att det på Pingstdagen startades ett enda samfund som har oavbrutet hållit fast vid samma tro genom alla år. Vi vill inte bara vandra samma väg med all dem som lever idag, vi vill gå samma väg som alla Ortodoxa kristna har gått sedan Pingstdagen och under tvåtusen år. 

Allt detta är innebörden i ordet Ortodox. Det är ett sätt att se på det kristna livet som präglas av gemenskap och vördnad.

En sista punkt kompletterar vår definition av ortodoxi. Man märker omedelbart när man besöker en ortodox kyrka att gudstjänsterna är helt och hållet liturgiska. Från början till slut utgår allting från en gudstjänstordning. Bönerna är långa, magnifika, poesin och psalmerna florerar och man känner att man är uppfångad i en kosmisk pjäs där dagens gudstjänst utgör bara en liten scen ur en en av många långa akter. Om man skall fira alla kyrkans gudstjänster med alla texter, alla hymner och psalmer och verser då krävs det flera hyllmeter med olika böcker. De som försöker följa alla gudstjänster i varje detalj är Ortodoxa kyrkans munk- och nunneväsen. Det är inte ovanligt för munkar att tillbringa åtta eller tio timmar om dagen i kyrkrummet, och mera på stora helger. 

Detta säger oss två saker. För det första visar det på vår tro att det är den himmelske gudstjänsten vi försöker att delta i: den eviga, den som är bortanför tid och rum där Gud är allt och är i allt. Vår Gudstjänstliv är vårt liv i Guds Tronrum och det skall vara heligt, stort, förunderligt och överväldigande!

Det andra vi kan se i vår gudstjänstliv är att vår lära, våra doktriner och teologiska formuleringar får uttryck i texterna. Våra sånger och hymner uttrycker, till exempel, vår tro på treenigheten, vår tro att Jesus blev människa av Jungfrun Maria, att Han dog och uppstod osv. Även mer specifika och ingående doktrinära frågor behandlas i gudstjänsttexterna, så till vida att vi tillämpar en princip i teologiska diskussioner som heter, på latin, "lex orandi kex credenda" - som man ber så tror man. 

De liturgiska texterna är alltså en auktoritativ källa för vår lära - en källa som står nästan i nivå med bibeln. Det är ju i vårt gemensamma böneliv, tror vi, som riktigt liv sker. Kyrkans hymner är (förutom att de till mer än hälften består just av text från bibeln) innehållet i det gemensamma livet och den gemensamma tron. 

Gudomliggörande

Innehållet i det gemensamma livet som Gud har bjudit in oss i, kallar vi förgudomliggörelse. Vi måste förtydliga omedelbart att det finns bara en enda Gud, och det kommer aldrig att finnas någon annan.

Det finns dock ett problem när det gäller Gud, nämligen, hur det är att vi som är begränsade och ofullkomliga skulle kunna förstå eller ens kunna veta om Gud som är bortom allt som går att förstå! Alla ord vi kan använda för att beskriva Gud blir otillräckliga därför att alla våra koncept och erfarenheter härstammar ifrån vår begränsade sammanhang. Vi upplever kärlek som en salig blandning av lust, attraktion, begär och i viss mån altruism. Vi upplever kärlek som en känsla, en attityd, en inställning eller besatthet. Vår kärleksbegrepp och våra erfarenheter är färgade av synd och svaghet, i bästa fall av en tvetydig men ändå hoppfull underordning av det själviska gentemot det osjälviska.

Hur skall vi då säga att Gud är kärlek? Det är så gott som självklart att människor finnner det inkonsekvent att Gud samtidigt skulle vara kärleksfull, alltså att Gud skulle stämma överens med våra bästa erfarenheter av kärlek, och att han ändå skulle låta hemska saker ske i världen. Problemet är inte Gud, problemet är vår bristfälliga begrepp. Han är nortamför allt vi kan tänka oss, otillgänglig, i sitt väsen, och upphöjd mer än vi kan ana.

Detta har kyrkofäderna kallat Guds väsen. Det obegripliga och ofångbara som Gud är - det är ett under som för evigt är bortanför, över och utanför vår förmåga att förstå. 

Men ändå vet vi om att Gud finns, och Han har bjudit in oss till den mest intima och familjära relationen möjligt: kyrkan kallas ju Kristi Brud. Hur går det? 

Vi finner att Gud existerar inte bara i sitt väsen men även i det Han gör och säger. Kyrkofäderna kallar det för Guds energier. Gud finns i Hans skapelse. Han som är bortanför tid och rum är med dig, finns i dig. Allt som Gud har gjort är en sann uppenbarelse: Gud existerar också fullt ut i sina gärningar och ord. De är inte en del av Gud, en bit av det stora hela. Gud existerar fullt och fullkomligt i sina handlingar och energier, och det är därför vi kan känna Honom. 

När Gudskapade oss var det i syfte att bjuda in oss till att delta i Hans arbete, Hans gärningar, att bli del av det Han är, nämligen Hans energier.

Vi blir aldrig till gudar. Vi slutar aldrig vara det Han har skapat, nämligen människor. Men när vi gör Guds gärningar finns Han i oss, och vi strålar med Hans oskapade ljus. Vi blir, i brist på bättre ord, "gudar genom nåd". Vi blir tar del av, blir en del av Gud själv, i Hans energier.

I bibeln beskrivs denna process som andens frukt eller som nådegåvor. Den Helige Ande som bor i oss, får uttryck i det vi gör och säger. 

Jesus säger även, "förbli i mig så skall jag förbli i er. Det sättet, ovan, att beskriva Guds energier och väsen utgör  bara ett förtydligande av innebörden i dessa och andra verser.

Vad är fel med människan?

För att förstå den Ortodoxa läran om gudomliggörelse är det också viktigt att förstå den Ortodoxa synen på människan, i synnerhet människans stora tragedi - synd. Det är i denna fråga som Ortodoxa kyrkans särskild uppfattning skiljer sig tydligast från katolska kyrkans och många protestantiska kyrkors syn. 

Människan skapades i Guds avbild, och med Guds likhet, står det i första Mosebok. Guds avbild, tror vi, är vår förmåga att tänka, prata, förstå vad Gud säger. När vi gör fel saker, när vi skadar oss själva eller blir sårade av andra, då förvanskas Guds avbild i oss, men den finns orubbligt kvar. 

Men Guds likhet handlar om förmågan att göra Guds gärningar, och den är skadad. Vår svaga, fallna natur förhindrar oss från att bli del av Guds gärningar.

När människan vände Gud ryggen var det som att dra ut sladden ur en kontakt. Livets källa blev otillgänglig. Människan började lida, skämmas, blev rädd ovh liten. När hon lider, tröstar sig människan med förgänglighet. Hon tröstar sig själv med mat, med hämnd, med lättja, lögner och hat. Människan utan Gud är vilsen och plågad. Hon blir förslavad gentemot materia, gentemot det kortsiktiga, gentemot alla saker som Gud har skapat, men som utan Gud är i sig helt meningslösa.

Vi tror inte att människan ärver skuld, dock. Hon är litn och rädd, men hon födds inte med någon annans skuld. Vi tror inte heller att hon helt saknar förmågan att göra rätt, bara att hon är mycket försvagad.

Hennes problematik består i hennes ohälsa och den onda cirkeln som hennes lidande och synd har fångat henne i. Problemet är inte att Gud är arg på henne. Problemet är att hon vägrar och har mycket svårt för att närma sig Gud.

Vad har Gud gjort åt det?

Det står i Romarbrevet 3:23 att alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Denna vers brukar användas som en sammanfattning om människans fördärv. Men fördärvet är bara den första halvan av versen - nämligen att vi har syndat. Vad är då denna härlighet från Gud som vi skulle kunna få, men som vi har gått miste om?

"Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår." (Romarbrevet 8:18 B2000)

"...att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas." (Romarbrevet 8:21 B2000)

"Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet."(Romarbrevet 8:30 B2000)

Guds härlighet blir alltså vår härlighet, en härlighet som kan befria skapelsen från sitt slaveri under förgängliget.

Det är denna härlighet som gjorde att Moses ansikte sken när han kom ner från berget efter sina samtal med Gud. 

När Mose gick ner från Sinaiberget och hade med sig förbundstecknet, de två tavlorna, utgick det en strålglans från hans ansikte, därför att han hade talat med Gud, men han märkte det inte. (Andra Moseboken 34:29 B2000)

Gud ger oss sina budord som ett första steg mot att befria oss från synd. Han lär oss hur man gör för att vi alla skall må så bra som möjligt, för att vi skall kunna stråla med Hans härlighet. 

Men ingen undervisning har makten att göra oss odödliga. Och hur mycket människan än förstår vad hon borde göra finns det dock en stor svaghet och oförmåga i henne att omsätta kunskapen i praktik. Hon gör som hon inte vill och gör inte som hon vet att hon borde vilja göra. 

Hon är, trotts Guds uppenbarelse, dödlig och svag. Hur kan hon räddas?

Det är viktigt att när vi nu pratar om Jesus och hans människoblivande att vi poängterar att människoblivandet var en del av Guds plan från början. Gud skapade oss för att Han skulle bli en av oss, och ta upp vår natur i Hans person. Detta var inte "plan B". 

Men nu var det ju så att människan synder och var både dödlig och svag. Gud valde att leva i en situation där människans syndiga och förvridna förhållande till det goda skulle få sitt klaraste uttryck. När Han som är ytterst helig kom till oss människor uttryckte sig vår ondska också till sitt yttersta. Vi dödade honom. Vi stod inte ut. 

Vi får nu fundera på vad det var som Gud blev när Han blev människa. Vi säger inte att Han blev EN människa. "Gud blev människa" betyder att Han blev det vi är. Det som vi alla delar på, det som en människa är, det fångade Gud upp i sig själv. Också våra svagheter och dödlighet tog Han på sig. 

Och när Jesus dog, dog vår svaghet och dödlighet. Inte nog med det - döden i sig blev dödad. Gud som är livets källa vistades i dödsriket, i dödens hem, och den naturliga konsekvensen av mötet mellan liv och död är att döden besegras. 

På Påskens morgon sjunger vi "Kristus är uppstånden från de döda,! Ned Sin död har Han övervunnit döden. Och åt dem som är i gravarna gav Han liv!

När Jesus stod upp visade Han en mänsklighet som hade befriats från döden, en förhärligad, gudomliggjord mänsklighet. Och när Han for upp till himmelen banade Han vägen för oss att leva med Gud för evigt. 

En kort tid därefter utgjöt Gud sin Helige Ande på Hans kyrka. 

Så här beskrivs de troendes gemenskap: 

De som tog till sig [Aposteln Petrus] ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen.  Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.    Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna.  De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt.  De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.  De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.  De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. (Apostlagärningarna 2:41-47 B2000)

Guds frälsta folk blir en återskapad mänsklighet och gemenskap. Deras främsta uppgift är att be, att fira Gudstjänst, att värna om varandra. 

Vad vill Gud att vi gör?

"Han skall löna var och en efter hans gärningar:  evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet,  men vrede och straff över dem som i självhävdelse vänder ryggen åt sanningen och följer orätten. (Romarbrevet 2:6-8 B2000)"

Du som besöker Ortodoxa Kyrkan för första gången kanske inte märker det, men du hör aldrig en Ortodox Kristen prata om att hon är "frälst". 

Det beror inte på att vi tvivlar på frälsningen. Men frälsning är en färd mot Gud, och Gud är evig. Resan kan aldrig få en slutstation. Den fortsätter för evigt.

Vi brukar säga - jag blev frälst när Jesus dog och uppstod, jag blir frälst när jag vandrar vägen med Gud och jag eftersträvar att bevara inom mig den möjligheten som Jesus har gett mig till att bli frälst när Han kommer tillbaks på den yttersta dagen.

Det står skrivet i Matteusevangelium - När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron.  Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna.  Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.  Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse.  Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig,  jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’  Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? ...

Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ (Matteusevangeliet 25:31-37, 40 B2000)

De som blir frälsta blir också förvånade. Under tiden finns mycket att göra. 

Helige Paulus skriver - Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans —  kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. (Filipperbrevet 3:10, 11 B2000)

Under tiden kan det aldrig finnas en ursäkt för lättja, passivitet eller självbelåtenhet. Gud har visat oss inte bara Sin härlighet utan även det stora avståndet mellan oss och den. Vi måste kämpa, med Hans hjälp, för att omsätta Guds möjligheter i praktik, så att de blir vår verklighet.

Helgon och ikoner

Omdu besöker en Ortodox kyrka kan det hända att du nästan blir överväldigad av alla sinnesintryck - framförallt alla bilder. Ordet ikon betyder bara bild på grekiska. Men den speciella stilen på dem, de speciella motiven, antalet och vördnaden vi visar för ikonerna pekar på att de är allt annat än vanliga bilder eller tavlor.

För att förstå ikonerna måste man tänka på den första ikonen: människan. Människan är ju skapad i Guds avbild. När våra präster beröker kyrkolokalen går de runt till alla ikonbilder med rökelse - och till människorna! 

Guds avbild i oss är vår förmåga att resonera, kommunicera och förstå Gud. Du kan lära dig en del om Gud genom att se på en människa. Bäst är, förstås, att se på Jesus som är Sann Gud och Sann Människa. Men ikoner ger mer än information om det eller den som avbildas. Genom heliga ikoner står vi i närvaron av den som avbildats. Vad var det Jesus sade som vi läste ovan? 

Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. 

När vi ser vår medmänniska ser vi Gud i henne, eller så borde vi göra det i varje fall. Människan är inte Gud. Min ikon på Maria är inte själva Maria. Men jag ser henne, inte bara en bild på Henne. Och, vad som är mycket viktigare, hon ser mig!

Vi läser i Hebreerbrevet -När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. (Hebreerbrevet 12:1 B2000)

Vår problematik som fallna människor är en solidarisk problematik som vi har gemensamt. Vi lider, allihopa. Vi gör fel. Vi alla dör. Världen är en virvelving av ondska och sorg, och alla har såväl bidragit till den som blivit utsatta för den.

Vår frälsning är också en gemensam ansträngning och kan bara ske gemensamt. Och eftersom frälsningen är en evig process innefattar den även dem som dött i tron. De som står i himmelen ber för oss oavlåtligen, och det är mot deras förhärligade gemenskap som vi färdas.

Ikoner, bilder på dessa vittnen som har gått före oss, visar oss de människor och den gemenskap vars förböner möjliggör vår fortsatra kamp. Det är bara genom deras förböner som vi kan fortsätta. Vi har så många bilder i våra kyrkor därför att vi vill dels bli medvettna om den ofattbara storleken som gemenskapet har, men också därför att när vi ber med dem blir vår gudstjänst en del sv deras och vi tar del av himmelen andaktsliv! 

Vi tror att vördnaden man visar ikonen passerar själva tavlan och når fram till personen som avbildas. Vi böjer oss inför ikoner -det är helgonet dller Kristus själv som vi böjer oss inför. Vi kyssar ikonen, men det är helgonet som kyssas såsom Paulus befallde oss när han skrev - Hälsa varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar hälsar er. (Romarbrevet 16:16 B2000)

Bi dyrkar inte ikoner. Tillbedjan och dyrkan är till Gud enbart. Vördnad har man för människor, särskild präster, munkar, nunnor, biskopar, men egentligen alla människor.

Hela den mänsklige familjen blir frälst tillsammans. Och hela människan frälses på samma gång. Vi möter Gud kropp, själ och ande. Vi ser vår himmelske familj i ikoner, vi känner doften av rökelse, vi hör musiken och bönerna, vi känner på ikonerna, böjer oss, knäfaller, kysser och framförallt äter kristi kropp och blod i kommunionen. Vi lär oss, vi inser, vi känner och vi blir. Kropp själ och ande. 

Våra ikoner, våra vaxljus, vår rökelse, vår musik och våra gudstjänstordning: allt syftar till att uppenbara Gud, men mer än så. De syftar till att hjälpa oss att bli evigt förenade med honom - kropp själ och ande. 

Bön

Bön är gudomliggörelse. Bön är att stå i Guds närvaro, att tala med honom, att lyssna på honom, att bli medvetna om honom.När står vi i Guds närvaro då? Jämt. Gud finns överallt. Gud är. Vill du se Gud, öppna dina ögon och se din broder, eller sluta dina ögon och se in i dig själv. Bortanför ofullkomlighetens buller hörs det ändå Guds röst i det tysta. 

Bön är att vara. Vi använder ord i vissa sammanhang för att uttrycka kyrkans gemensamma bön. Vi ger en form till vår längtan. 

- Gud, hjälp min vän. 

- Gud, tack för denna dag.

Längtan och tacksamheten och beundran är de samma i evighet men de är också dagens glädje och timmens sorg. Du som finner glädje i de poetiska formuleringarna som kyrkans bön kan innehålla, glöm inte att göra bönen till dina böner. Glöm inte att be från ditt hjärta, och att inte bara förundras över språket. Du som tycker om att bli hörd när du ber, öva på att låta bli att hitta på långa formuleringar, och istället be med kyrkans ord. Eller vara tyst i Guds hus. Du som aldrig vet vad det är du skall säga, låt kyrkans böner vara en tröst och en stöd. Du behöver inte vara talför för att be.

I Ortodoxa Kyrkan gäller nollvision. Vi ser gärna att det finns noll sekunder på hela dagen då man inte ber. Vi vill be utan uppehåll - vad vi än gör vill vi att vårt sinne skall präglas av en medvetenhet om Gud.

Börja så här: lär dig följande som heter "Jesubönen" utantill eller skriv ut det på en lapp och ha med i fickan. Ta fram när du åker buss eller har fikapaus på jobbet:

Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över mig, syndare.

Upprepa många gånger. Jämt. Tänk på varje ord

Herre. Jesus äger allt. Han håller allt i sina händer.

Jesus. Namnet betyder Frälsning.

Kristus. Det betyder att Han är kung. Han har kommit för att rädda oss.

Guds Son. Den relation som Jesus har med Fadern har Han erbjudit oss att också ha.

 Förbarma Dig över mig, syndare. Detta handlar om såväl en känsla som agerande. Det betyder samtidigt "hjälp mig" och "se på min nöd".

Be på morgonen och på kvällen.

Om du har tid läs följande på morgon och kväll. Be framför ikoner eller varsomhelst.

Ära vare Dig, vår Gud. Ära vare Dig.

Himmelske Konung, tröstare, du sanningens Ande som finns överallt och uppfyller allt,
De godas skatt, o Du livgivare, kom och tag din boning i oss och rena oss från allt ont
och fräls, o Gode, våra själar.

Helige Gud, Helige Starke, Helige Odödlige, förbarma Dig över oss.
Helige Gud, Helige Starke, Helige Odödlige, förbarma Dig över oss.

Helige Gud, Helige Starke, Helige Odödlige, förbarma Dig över oss.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.

Allraheligaste Treenighet, förbarma Dig över oss.
Herre, rena oss från våra synder.
Härskar, förlåta oss våra överträdelser.
Helige, kom och hela våra svagheter för Ditt namns skull.

Herre förbarma Dig, Herre förbarma Dig, Herre förbarma Dig.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.

Fader vår, som är i himmelen, helgat vare Ditt Namn. Tillkomme Ditt rike. Ske Din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag och förlåta oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo.

Genom våra heliga Fäders förböner, Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över oss. Amen.


Hitta Ortodoxa Kyrkor i Göteborg på länkarna till vänster.