Ortodoxa Kyrkor i Göteborg

Helige Herman av Alaska

Fader Herman var en munk från västra Ryssland, som hade levt några år på Valamokloster i Karelen. Tillsammans med fem präster ingick Fader Herman i en missionsgrupp som skickades år 1795 av Tsarinnan Katarina den Stora från Ryssland till dess koloni, Alaska.

Missionsprästerna reste mycket i Alaska för att sprida Kristendomen, och den mottogs ofta väldigt väl. Men Fader Herman som inte var präst stannade i Kodiak för att arbeta med sjuka och fattiga. Den ryska kolonialmakten förtryckte den lokala Aleutbefolkningen. Fader Herman och de övriga i missionen protesterade, och som hämnd brändes deras kyrka. Några av prästerna dog, och andra åkte hem till Ryssland. Då flyttade Fader Herman till en mer avlägsen ö där han bodde gemensamt med några familjer och några föräldralösa barn. Han var deras andliga fader, fastän han inte var präst, och lärde alla hur de skulle be och tjäna Gud. Han blev ihågkommen som en mycket from och blid människa som inspirerade andra till att älska sin nästa i praktiska handlingar.

En gång då Fader Herman besökte en rysk officier som bodde i staden som idag heter Kodiak började han att prata om hur människan borde älska Gud som har gett henne allt hon har.
Officeren och hans män höll med - visst älskar man ju Gud!

- Älskar ni Gud? frågade Fader Herman? Kan ni, snälla, berätta för mig hur ni gör? Därför att jag, som har varit munk och asket i över trettio år kämpar och kämpar och kan egentligen inte säga att jag älskar Gud. Jo, för jag tänker inte på Gud precis varje stund under dagen. Jag ber inte till Honom oavbrutet, och jag älskar inte min nästa i precis allting jag säger och tänker och gör. Och därför kan jag inte uppriktigt säga att jag älskar Gud. Hur har ni klarat det?

Officeren kände sig snopen och fick erkänna att - nej, om det är så du menar, kan jag inte heller påstå att jag älskar Gud. Men, sade Fader Herman, från denna dag, från denna timme, från denna minut låt oss älska Gud framför allt annat, och kämpa för att göra Hans vilja!

Mer om Helige Herman av Alaska

Helige Innokenti

Helige Innokenti kom till Alaska som gift präst och återupptåg missionen en generation efter det att Sankt Hermans missionsgrupp fick plötsligt avbryta sitt arbete på grund av förföljelserna från kolonialmakten. Sankt Innokenti reste mycket i Alaska och lärde sig invånarnas språk: Aleut, Yupiik och flera. Han översatt evangelieböckerna och gudstjänstordningen från ryska till de språken.

När Helige Innokentis fru dog blev han munkpräst, och vigdes till Alaskas första biskop. Senare skulle han bli Patriark - den högste biskop över hela Ryssland.

I en ikon syns Helige Herman av Alaska och Helige Innokenti som grundare av Ortodoxa kyrkan i Amerika genom att - en före den andra - sprida den Kristna tron med kärlek och trofasthet. Sankt Herman har en munks klädnad och ett kors av bly, med kedjor som hängde som kring kroppen syns. Dessa bar han som en askes, men under kläderna så att ingen såg dem. Helige Innokenti har på sig biskopens kläder.
Mer om Helige Innokenti
Mer om Alaskas helgon

Troparion till Helige Herman av Alaska

Krist Kyrkans salige Polstjärna
Som lotsar alla folk mot det Himmelske Riket
Den Sanna Trons lärare och apostel
De förtrycktas förebedjare och försvar
En pryndad för Ortodoxa Kyrkan i Amerika
Salige Fader Herman av Alaska
Bed till vår Herre, Jesus Kristus
Att Han må frälsa vår själar.

Troparion till Helige Innokenti av Alaska

I lydnad mot Guds heliga vilja har Du
Helige Fader Innokenti
uthärdat faror och prövningar
Du ledde många till tron och visade oss vägen.
Led oss genom Dina förböner mot det Himmelske Rike.

Nyligen skrevs en artikel av Kristi Uppståndelse Ortodoxa kyrkas diakon, Fader Mikael Fälthammar, där han utmanar vänner och bekanta som är medlemmar i Svenska kyrkan att betänka sitt medlemskap. Jag tycker artikeln var fantastiskt bra! Dock kom det blandade reaktioner. Det var att vänta att de personerna som är medlemmar i Svenska kyrkan hade olika reaktioner, men det var anmärkningsvärt att se de olika reaktioner från medlemmar i Ortodoxa kyrkan.

Särskilt kontroversiell är tydligen frågan om huruvida Ortodoxa kan och skall bedriva proselytism. Här är några tankar kring hur jag personligen ser på proselytism från ett Ortodoxt perspektiv.

Bara för dem som inte vet, betyder proselytism att man försöker övertala. Ordet är uppbyggt från pros: grekiska för ”mot” eller ”till”; och erkhomai (fast i en böjning): grekiska för ”komma”. Proselytism är alltså att bjuda in. Proselytism är det ordet man använder oftast när man inte gillar det. Vi andra använder oftast orden evangelism eller mission. Proselytism är lätt att motsätta sig, men mission ...

Hursomhelst låt oss ändå först tänka på hur vi inte vill ha det.

Så vill vi inte göra

1. Av ren nyfikenhet har jag för många år sedan haft långa samtal med missionärer inom en viss religiös grupp (ni vet alla antagligen vilka jag menar) som har viss kristen anknytning, men som av de flesta kristna betraktas som en sekt eller utbrytargrupp Jag har nämligen haft många vänner inom rörelsen under min barndom. Som vuxen ville jag höra exakt vad de säger.

Jag har alltid känt en olust med att umgås med dessa vänner därför att det verkar som att det enda värdet jag har för dem är som konvertitkandidat. Det verkar som att deras överdrivet vänliga inställning mot mig snabbt skulle ändras om de plötsligt fick inse att jag aldrig kommer gå med i deras religion.

Vi i Ortodoxa kyrkan kan inte behandla människor på det viset. Vi tror att alla är skapade som Guds barn, och att alla har förmågan att älska Gud och följa Hans vägar. Vi vägrar se alla som inte hör till vår kyrka endast eller främst som kandidater för konversion, utan våra medmänniskor är våra medmänniskor oavsett.

Detta grundar sig i Ortodoxa kyrkans vägran att ta sig friheten att definiera vilka som står utanför Guds rike. Vi vill gå in i Guds rike. Det är det vi vet om Guds rike. Vem som står utanför angår oss inte. Vi vet tyvärr om att det finns människor som står utanför, men vi vet om att vi inte vet – vi vill inte veta – vilka de är. För vi har ett nyktert förhållningssätt gentemot oss själva och vet om att vår tendens är att döma. Därför ger vi oss själva inte chansen att bli högfärdiga. Vi vill komma in, och vi hoppas på att alla kan komma in.

Vi försöker, i enlighet med fädernas exempel, att ödmjukhet utgå ifrån att varje person vi träffar är helig. Vi låter inte vår uppfattning om andra människor definieras utav människans brister och syndafallets begränsningar, utan av Jesu Kristi seger och möjligheter. Fäderna säger, ”alla andra blir frälsta, och endast jag går förlorad.” Detta är sinnessättet som vi som Ortodoxa Kristna vill ha.

Helige Maximos Bekännaren fick frågan då många hade avfallit från tron. Någon frågade honom – avsäger du dig kommunionen med Konstantinopel?
-Nej, svarade Helige Maximos, därför att kyrkans ledare har förkastat de fyra konciliernas beslut och har exkommunicerat sig själva ur kyrkan många gånger, och har övertalat sig själva om falskheter.

-Då tror du visst att det bara är du som blir frälst, medan alla andra går förlorade! Svarade de.
Helige Maximos svarade – när alla män tillbad den förgyllde avguden i Babylon fördömde de tre heliga ynglingarna inte någon av dem. De brydde sig inte om hur andra gjorde, enbart om sig själva, så att de inte själva skulle avfalla från den sanna tron. Och Daniel, när de kastade in honom bland lejonen, gjorde likadant. Han fördömde ingen som, i enlighet med Darios lag, inte ville be till Gud. Nej, utan Daniel hade istället sin plikt i åtanke och valde hellre att dö än att synda då hans egna samvete skulle ändå straffa honom för brott mot Guds lagar. Må Gud därför förbjuda att jag fördömer någon eller att jag säger att endast jag blir frälst. Dock väljer jag hellre att dö än att förneka min tro: jag räds mer för mitt samvetes plågor.

2. Vi låter inte vårt kommunikationsanda bli samma som dagens stora företag. Vi marknadsför oss inte på samma sätt. En rik och mäktig aktör som låter sitt marknadsföringsbudskap dundra ut över massmedia uppfattas, ofta riktigt, som auktoritär och påträngande. Man vill påverka andras beteende för egen vinning, med minimalt intresse för personens förutsättningar och välmående. Detta liknar mer den bilden av hedniska gudar som vi läser om i Bibeln – oberäkneliga, döva, opersonliga.

Vår Gud är en personlig Gud som har blivit människa just för att närma sig vår egen verklighet. Han möter var och en personligt. Vi kan inte, genom att använda oss av samma metoder som organisationer som inte söker människans frälsning utan hennes pengar, tala en osanning om Guds karaktär.

Vi kan däremot använda oss försiktigt av modern media för att låta vårt budskap bli tillgängligt för människor som söker, och som annars hade haft svårt att hitta oss.

3. Jag har upplevt att mycket mission eller evangelisation bland kristna i västvärlden är för snäv i sitt fokus. Man vill en enda sak: att du som jag talar med skall ”bli frälst”. Men, med ”frälst” menar man något helt annat än vad vi Ortodoxa menar. När vi talar om att ”bli frälst” pratar vi om en evig process: något som våra Protestantiska vänner kanske skulle kalla ”lärjungaskap” eller ”helgelse” eller ”andens frukt”. Vårt primära fokus ligger på att tillsammans bli bättre lärjungar, och vi eftersträvar inte först och främst ett beslut i just denna stund; ett avgörande som gör vägen framåt av egentligen helt egal karaktär. Vi tror nämligen att frälsning – lärjungaskap – uppnås genom nya beslut varje dag, varje minut.

Vi tror dessutom att det alltid är värdefullt att älska ens näste, utan att det behöver tjäna något annat eller ”högre” syfte. När vi älskar vårt näste utgör kärleken vårt gudomliggörande! De kan inte finnas något högre syfte! Vi är inte barmhärtiga enbart för att påverka andras val av tro. Vi har, med andra ord, inte ett funktionellt syn på kärlek utan ett existentiellt. Vi vill vara barmhärtiga därför att Gud är barmhärtig. Vi vill inte göra goda gärningar – särskilt inte sådana som är avsiktligen utvalda för att kunna synas av andra – bara för att mottagaren skall bli mer mottaglig för vår tro. Vi vill istället följa Jesu befallning att ”inte låta vänster handen veta vad höger handen gör”.

4. Vi vill inte sätta ett likhetstecken mellan Ortodox och frälst, eller mellan icke-Ortodox och förlorad. Detta är ett synnerligt oortodoxt sätt att tänka på frälsningen. Frälsningen är inte att namnet skrivits i en medlemsmatrikel. Frälsning är gudomliggörande: att våra gärningar, tankar och existens fångas upp i Guds energier.

Vi vill inte förneka det goda som är uppenbart hos andra människor – i synnerhet andra som bekänner Kristus. Vi vill inte betrakta dem eller göra att de känner sig som lika avlägsna från Kristus som den mest inbitna syndare eller hedning. För det är de inte. Där människor älskar Gud gläds vi med dem. Vi kan samtidigt hävda att Ortodoxa kyrkan bevarat den kristna trons fullhet och att de människor som inte håller med oss ofta gör Guds vilja.

5. När du uppfattar mig som pinsam betyder det inte att jag är martyr. Jag har upplevt en viss kultur bland kristna, i synnerhet inom evangeliska rörelsen där jag växte upp, att man gärna tar upp religionsfrågor i samtal och i sammanhang där människor inte vill tala om religion: på jobbet, på krogen, med vänner som man vet inte är troende. Man gör gärna varje enkel grej till en religiös handling, inte för att man nödvändigtvis vill behaga Gud, utan för att man vill bli sedd och hörd som den som åberopar Gud. Man nöjer sig inte med att anmärka att vädret är fint, utan man tvångsmässigt måste nämna att det är Gud som har gjort vädret fint – vilket han förvisso har – men det blir uppenbart att poängen är att alla skall bli varse om att jag tänker på Gud.

Vi tror på martyrskap som en gåva från Gud, men vi söker det inte. Vi är beredda, men vi vill också vara nöjda med att leva ett stillsamt och heligt liv. Vi vet om att lika många av våra heliga fäder levde stillsamt och anspråkslöst som dog martyrdöd.

Bara för mina medmänniskor uppfattar mig som pinsam eller tjatig betyder det inte att jag har varit ett effektivt vittne, och jag borde absolut inte betrakta mig själv som någon slags martyr. Om jag talar om Gud och andra skruvar på sig kan det lika gärna vara för att jag är socialt oskicklig.

Vi vill istället låta våra ord vara som salt. Vi vill vara som en jude när vi umgås med judar. Vi vill inte gömma oss undan, och vi vill gärna betrakta god väderlek och alla andra små och stora gåvor som just gåvor från Gud. Men vi vet om att det oftast räcker med att vara tacksam innerst inne.
Vad kan det då finnas för anledning att hålla på med proselytism, när vi nämnt allting som vi inte vill göra?
En av motreaktionerna till proselytism tror jag utgår ifrån två lägen som inte är aktuella i dagens Sverige.

Dels är Ortodox kultur starkt präglad av människor som växt upp i länder där den enda stora religionen är just Ortodox Kristendom, eller i länder där alla vet vilka Ortodoxa kristna är: Ryssland, Grekland, Serbien, Egyptien, Syrien, Libanon osv. Sverige finns inte på den listan. Folk i Sverige för det allra mesta känner inte till oss. Det är en helt annan sak att proselytera bland människor som gjort ett medvetet val. Sverige förtjänar att få chansen att göra valet, och det har de flesta i Sverige inte ens fått.

Dels är det också så att vi har ett generationsskifte nu mellan de svenskar som vuxit upp i ett land där nästan alla antogs vara kristna, och där den överväldigande majoritet hörde till samma kyrka å ena sidan, och yngre svenskar å andra sidan som vuxit upp i en värld där man genomskådat falskheten och ytligheten med det enbart teoretiska medlemskapet som de flesta har i Svenska kyrkan. Idag vet yngre svenskar om att majoriteten i Sverige idag inte är troende alls, även om deras namn står på ett medlemsregister. Man vet om att samhället lämnat kristendomen bakom sig. Man har dessutom en mycket större variation mellan de som kallar sig Kristna men egentligen förändrat religionen såpass att det knappt känns igen, och dem som försöker att vara trogna mot Bibeln och fädernas läror. Förut var det inte så, men det kan vara dags att se sanningen i vitögat. Det samhället där alla hade en gång i tiden ”gått och läst” för en präst som predikade ett bibeltroget evangelium finns inte längre. Kyrkan där de gick och läste finns inte längre.

Flera svenskar idag känner till vad Jonas Gardell säger om Kristendomen än som känner till Ortodoxa Kyrkan. Bergmans ”Fanny och Alexander” informerar flera svenskars uppfattning om vad en biskop är än vad Johannes Chrysostomos gör.

Den Helige Athanasios hade, dessutom, mer gemensamt med Arius än vad jag har med vissa ledande figurer inom Svenska Kyrkan. Tänk på det. Jag ger exempel:

Fr. William Jurgens, en katolsk präst och patristisk forskare, säger att innan Helige Gregorius av Nazianzus började sin starka motreaktion mot Arius, var det endast 1-3% av alla biskopar och präster i den kristna världen som fortfarande stod emot Arianism. Ändå hade de biskopar, sakrament, liturgier, ikoner, de läste bibeln – dem argumenterade för sin position utifrån bibeln! Och de följde med till konciliet vid Nicea även om många av dem inte accepterade resultatet.

Svenska kyrkan idag har inte den inställningen mot ansvaret inför resten av världens kristna som Arianerna hade. Svenska kyrkan förändrar grundtron med större hänsyn till humanism och icke-troendes vilja änd med hänsyn till andra kristna. Det fanns flera Ariska biskopar som ändrade sig efter Nicea än det finns Svenskkyrkliga biskopar idag som skulle ändra sig enbart därför att majoriteten av kristna säger de har fel. De har haft en Ärkebiskop, K G Hammar, som inte ser någon skiljelinje mellan buddhism och kristendom, som förnekar att uttrycket ”sann Gud och sann människa” är en allmängiltig och evig beskrivning av Jesus Kristus, och som menar att, ”påståendet ’Jesus är Guds son’ betydde till exempel inte samma sak för 2000 år sedan, för 1000 år sedan och för 500 år sedan som det gör idag”. Arianerna motsatte sig åtminstone treenighetsläran på grund av att den verkade vara ny. Det försökte åtminstone vara trogna gentemot fädernas lära, även om de samtidigt förvrängde den. Svenska kyrkan har gett upp på hela konceptet med apostolisk tradition.

När man lägger till de reformer som Svenska kyrkan genomgått i frågor om sex och samlevnad, vilka som kan bli präster, hur gudstjänster får lov att se ut – jag tror allvarligt talat att jag hade känt igen mig bättre hos Arianerna. Och vi har ju en hel stor festdag ägnat åt att vi slapp Arianism!

Det finns en väsentlig skillnad mellan att fördöma heresier – att konfrontera och talat ut mot ledare som predikar heresier – och att fördöma alla människor som ingår i kyrkan där heresin predikas. Vi har många helgon och kyrkofäder som gjorde det första utan att göra det andra. Men vi kan inte låta heretikerna var de enda synliga representanter för Kristendomen, för då överger vi människorna som kanske vill hitta något mer kristet och traditionstroget.
Om du inte orkar höra någon kritik mot Svenska kyrkan från Ortodoxa, och om du anser att all proselytism är fel i Sverige som, måhända en gång i tiden har varit kristen, men som knappt är det idag ... fira inte med oss som firar Arianismens fall! Sjung inte med när vi säger ”vi har sett det sanna ljuset, vi har funnit den sanna tron.” Sluta använda ordet ”ortodox” för det betyder ju rätt-trogna och de som tillber på rätta sätt. Om det är rätt för oss är det rätt för alla.
Sverige har sedan länge inte haft chansen att få sen en kristendom som inte är antingen helt komprimerad och nästan oigenkännlig eller helt amerikaniserat och gjord till en underhållningsverksamhet (jag är själv Amerikan, jag vet). Det måste få chansen att höra något annat, och det är inte fel att vara aktiv med att sprida budskapet.

Den som utgår ifrån att alla vet om Ortodoxa kyrkan, eller den som utgår ifrån att de flesta i Sverige är troende kanske inte inser problematiken på samma sätt som jag. Jag var medlem i en Protestantisk kyrka, men jag kände mig fruktansvärt ensam och övergiven. Var kunde jag hitta en grupp som kunde visa mig en trovärdig tolkning av kristendom? Skulle jag gå med i en kyrka som sedan länge slutat bry sig om Bibeln? Skulle jag fortsätta att vara med i en konsument-kristendom som tvångsmatar sina medlemmar med emotionell verklighetsflykt? Fanns det någon som var samtidigt genomtänkt, nykter och trogen mot traditionen? Jag råkade, genom Guds nåd, vandra in i en Ortodoxa Kyrka när jag var på besök i Alaska (därifrån namnet Herman). Jag var envis och gav mig inte förrän jag hittade en Ortodox kyrka i Sverige, men det var inte lätt – och detta var inte 1970 utan 2005!

Människor vill ha ett alternativ. Jag söker inte upp K G Hammar för att debattera med honom. Jag vill göra Ortodoxa kyrkan lätt att hitta för dem som längtar tillbaka till den sanna tron.
Många konvertiter är, såsom jag, excentriska nördar (ni vet ju vilka ni är) som läser alla möjliga böcker, nördar sig in i främmande språk, går in på djupen ditt inga andra orkar gå. Och våra makar, ofta fullt normala människor av inte alls samma nörd-dignitet, följer med oss så småningom. Gud älskar nördar, men inte bara nördar. Ortodoxin behöver bli synlig och tillgänglig för dem som inte orkar vad vi orkar – vi behöver tala om för folk att vi finns.

Det värsta brottet som Ortodoxa kan göra är att hålla sin kyrka hemligt. Inga lampor under skäppan. Hade jag vetat om Ortodoxin tidigare tror jag förmodligen att jag hade blivit medlem tidigare. Ortodoxa kyrkan har varit en livlina för mig. Att hålla den hemlig är som att hålla telefonnumret 112 hemligt. Ja, det finns Ortodoxa som bara är fundamentalister, och som inte står ut med att det finns människor omkring dem som har andra åsikter. Oftast blir deras iver så destruktiv att de börjar vända sig mot andra Ortodoxa (ni vet ju vilka jag syftar på). Men om jag har hittat vatten i öknen, och berättar för andra kan det vara av sann omsorg för deras väl. All proselytism är inte fundamentalism. All proselytism är inte född av högmod. Det går att balansera mission och ödmjukhet.

En annan heresi ”ethnophylitism” är ... kanske inte så mycket en heresi hos de flesta utan en lathet och en oambitiöst bekväm inställning ... går ut på att man anser att Ortodoxa kyrkan bara är till för dem som fötts i kulturer och länder där Kyrkan funnits traditionellt sett i många sekel. De undrar – jag har bokstavligt talat hört en Serbisk präst säga så till mig – varför vill du bli Ortodox? Och nu menade han inte att han ville höra min historia, utan han menade att det var konstigt och onödigt för mig att bli Ortodox. Detta liknar jag vid den rika manen som inte brydde sig om den fattige Lazarus.

Ortodoxa kyrkan är fortfarande en doldis, och det är inte påträngande eller aggressivt proselytiskt att bara berätta att vi finns! Du som har varit van hela livet vid att tro att alla vet om var Ortodoxa kyrkan finns, och vad den står för – så har vi det inte i Sverige idag. Ett annat sammanhang kräver ett annat arbetssätt.

Ortodoxa Kyrkor i Göteborg

Jesus Kristus

Kyrkorna i Göteborg

Ortodoxa Länkar

Bloggarkiv

Deltagare

måndag 14 september 2015

Kristi Uppståndelse Ortodoxa Församling

måndag 9 mars 2015

Föreläsningsserie om Ortodoxi 26/3

tisdag 21 oktober 2014

Den Heliga Maria Magdalenas Ortodoxa Församling, Göteborg

torsdag 27 mars 2014

Amerikas heliga: St. Herman och St. Innokenti

Helige Herman av Alaska

Helige Innokenti

Troparion till Helige Herman av Alaska

Troparion till Helige Innokenti av Alaska

torsdag 12 december 2013

Andra informationskällor om Ortodoxa Kyrkan: del 2

onsdag 11 december 2013

Andra informationskällor om Ortodoxa Kyrkan

fredag 27 september 2013

Ortodox Proselytism - några tankar av Herman Fields

Ortodoxa Kyrkor i Göteborg

Jesus Kristus

Kyrkorna i Göteborg

Ortodoxa Länkar

Prenumerera

Bloggarkiv

Deltagare

måndag 14 september 2015

Kristi Uppståndelse Ortodoxa Församling

måndag 9 mars 2015

Föreläsningsserie om Ortodoxi 26/3

tisdag 21 oktober 2014

Den Heliga Maria Magdalenas Ortodoxa Församling, Göteborg

torsdag 27 mars 2014

Amerikas heliga: St. Herman och St. Innokenti

Helige Herman av Alaska

Helige Innokenti

Troparion till Helige Herman av Alaska

Troparion till Helige Innokenti av Alaska

torsdag 12 december 2013

Andra informationskällor om Ortodoxa Kyrkan: del 2

onsdag 11 december 2013

Andra informationskällor om Ortodoxa Kyrkan

fredag 27 september 2013

Ortodox Proselytism - några tankar av Herman Fields