Quadratus och andra martyrer från Korinth

Den helige martyren Quadratus (också kallad Codratus) och de som var med honom: översatt från OCAs hemsida.

På 200-talet förföljdes Kristna mycket hårt i Romarriket och det fanns i staden Korinth (nuvarande Grekland) en kvinna som hette Rufina. Hon flydde från Korinth upp till bergen för att ungå förföljarna. Där födde hon en son som hette Quadratus. Rufina dog snart därefter. Genom Guds Försyn levde barnet och fick mat mirakulöst: ett moln kom och droppade söt dagg rakt ner i hans mun.

Quadratus tillbringade barndomen och ungdomen ute i vildmarken. När han var ung råkade han träffa några Kristna som visade honom den sanna tron. Quadratus läste gramatik och senare läkarkonst - ett yrke han utövade med mycket framgång.

Mest av allt älskade Quadratus vildemarken och ensamheten. Han tillbringade mycket tid uppe på bergen i förbön och meditation på Gud. Många år gick och hans vänner och lärjungar kom till honom för att få undervisning. Bland dem som kom till Quadratus var Cyprianus, Dionysius (vi får namnet Dennis ifrån Dionysius), Anectus, Paulus, Crescens och många andra.

År 249 kom en militärprefekt till Korinth som hette Jason. Han hade blivit dittskickad av den trolöse kejsaren Decius. Hans uppgift var att tortera och döda Kristna. Eftersom Quadratus var äldst talade han för de andra.

Den helige Quadratus försvarade sin tro på Kristus Frälsaren med mycket mod. Men snart började de tortera honom. Trotts att han utsatts för så inhumant tortyr uppmuntrade Den helige Quadratus de andra Kristna och uppmanade dem att stå stadigt i sin Tro.
Jason lyckades inte övertala några Kristna att förneka Kristus. I frustration beordrade han att alla kristna skulle kastas ner i ett stadium fylld med vilda rovdjur för att rovdjuren skulle äta upp de kristna. Men rovdjuren vägrade att röra de kristna.

Då band soldaterna de kristna och släpade dem efter triumfvagnarna genom staden. Många som stod och tittade kastade sten på dem. Till slut blev martyrerna halshuggna. Innan den blev halshuggna bad de att få en stund till förbön. Sedan böjde de en efter en sina huvuden inför svärdet.

Några lärjungar till Den helige Quadratus blev kvar men de led också för Kristi skull. En hette också Dionysius; han blev dödad med en kniv mitt i natten. Victorinus, Victor och Nicephorus blev krossade under en stor sten. Claudius miste båda händer och fötter. Diodorus brändes och Serapion blev halshuggen. Papias och Leonidas blev drunknade i havet. Många heliga kvinnor följde männens exempel och gav sig frivilligt till att lida för Kristi skull.

Troparion
När ni kämpade modigt i Korinth, o Visa Martyrer, framstod ni som ett sexarmat strålande ljusstake. Därför upplyser ni vägen för Kristi trogna genom Nåden som gavs till Er!

Troparion
Dina Heliga Martyrer, Quadratus och Hans Kompanjoner, o Herre, har genom lidande krönts med oförstörbara kronor från Dig, vår Gud. Ty med Din styrka fällde De Sina motståndare, och krossade demonernas kraftlösa högmod. Genom Deras förböner fräls våra själar.

Troparion
Prisade med melodiösa hymner vare de Gudasinnade Quadratus, Anectus, Paulus, Dionysius, Cyprianus och Crescens, Ty såsom en kör med sex stämmor, vars sångare alla har vunnit Kristi Lön, beder de oavlåtligen för oss inför Treenigheten!

Några namn på Korinthmartyrerna: Quadratus, Leonidas, Victor, Cyprian, Dionysius, Anectus, Paul, Crescens, Nicephorus,. Claudius, Diodorus, Serapion, Papias, Chariessa, Nunechia, Basilessa och Nike.

En historia av Biskop Anthony Bloom om en rysk martyr

Översatt från 'Beginning to Pray', av Biskop Anthony Bloom.

Under ryska inbördeskriget när de två arméerna kämpade för att få övertaget fanns det en liten by som togs av röda armén men som hade varit under tsarens styrkor en längre tid. En kvinna fanns där med sina två små barn, fyra respektive fem år gamla. Hon riskerade att bli dödad därför att hennes man hörde till tsarens armé. Kvinnan gömde sig i en övergiven stuga i väntan på rätt tid att rymma till Tsarens sida.

En kväll knackade en ung kvina, Natalie, i ungefär samma ålder, dvs tidig tjugoårsålder, på dörren och frågade om mamman och hennes barn hette si och så. Mamman bekräftade att det stämde. Natalie varnade att mamman hade blivit påkommen och att kommunisterna tänkte åka ut till stugan den natten och skjuta henne. ”Du måste rymma omedelbart!” sade Natalie. Mamman tittade på sina barn och sade, ”hur kan jag?”

Hittills hade Natalie endast varit mammans näste i den världsliga meningen – dvs en person som befinner sig geografiskt nära. Men i det ögonblicket blev hon mammans näste i Evangeliets mening. Hon sade till mamman, ”Du klarar av att rymma därför att jag stannar här och säger att jag är du. Då kommer de och tar mig istället.”

”Men du blir ju skjuten,” sade mamman.

”Ja, det blir jag, men jag har inga barn.” Natalie stannade i stugan.

Vi kan bara föreställa oss det som hände efteråt. Vi kan se nattan som kom, som omslöt stugan i mörker, dysterhet, fukt, kyla. Vi kan se en kvinna som väntade sin död och vi kommer ihåg Getsemanne. Vi kan föreställa oss Natalie när hon ber om att kalken ska tas ifrån henne, men också att hon möttes av samma Gudomlig tystnad som mötte Kristus. Vi kan se hur hon vände sina tankar till de vänner som kanske hade kunnat hjälpa henne, men de fanns inte där. Kristi lärjungar sov; och hon kunde inte vända sig till någon utan att förråda mamman och sina barn. Vi kan tänka oss hur hon måste mer än en gång ha bett att hennes uppoffring inte skulle bli förgäves.

Förmodligen undrade Natalie mer än en gång vad som skulle hända efter hennes död, med mamman och barnen. Men hon fick inget svar förutom Kristi ord, ”Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.” Förmodligen tänkte hon mer än en gång på att det bara skulle ta en enda sekund att frigöra sig från det valda ödet. Det räckte att hon öppnade dörren och så snart hon var ute på gatan blev hon inte längre mammans ställföreträdare. Då blev hon sig själv igen. Det räckte med att förneka den falska identiteten.

Men hon dog. Hon blev skjuten. Mamman och barnen lyckades fly.

Om den Helige Stefan Decanski

Den Helige Stefan Decanski var son till Kung Milutin och far till Kung Dushan av Serbien. Hans far beordrade att han skulle bländas därför att han utgjorde ett hot. Den Helige Nikolaos kom till Sefan vid Ovche Poljekyrkan och sa: "Var inte rädd. Dina ögon har getts till mig och jag skall ge tillbaka dem i rätt tid."

Den Helige Stefan bodde i Konstantinopel i fem år vid Pantokratorklostret. Han utmärkte sig utöver all munkar där och alla de som bodde i Konstantinopel med hans andliga kamp, tålamod och ödmjukhet.

Efter fem år kom den Helige Nikolaos till honom igen och gjorde korstecken över den Helige Stefan. Då fick han åter sin syn.

Utav tacksamhet för denna mirakel byggde den Helige Stefan ett kloster utan för Decani i Serbien.

När han blev gammal dränktes den Helige Stefan av sin son och fick ta emot martyrskapets kron år 1336.