En historia av Biskop Anthony Bloom om en rysk martyr

Översatt från 'Beginning to Pray', av Biskop Anthony Bloom.

Under ryska inbördeskriget när de två arméerna kämpade för att få övertaget fanns det en liten by som togs av röda armén men som hade varit under tsarens styrkor en längre tid. En kvinna fanns där med sina två små barn, fyra respektive fem år gamla. Hon riskerade att bli dödad därför att hennes man hörde till tsarens armé. Kvinnan gömde sig i en övergiven stuga i väntan på rätt tid att rymma till Tsarens sida.

En kväll knackade en ung kvina, Natalie, i ungefär samma ålder, dvs tidig tjugoårsålder, på dörren och frågade om mamman och hennes barn hette si och så. Mamman bekräftade att det stämde. Natalie varnade att mamman hade blivit påkommen och att kommunisterna tänkte åka ut till stugan den natten och skjuta henne. ”Du måste rymma omedelbart!” sade Natalie. Mamman tittade på sina barn och sade, ”hur kan jag?”

Hittills hade Natalie endast varit mammans näste i den världsliga meningen – dvs en person som befinner sig geografiskt nära. Men i det ögonblicket blev hon mammans näste i Evangeliets mening. Hon sade till mamman, ”Du klarar av att rymma därför att jag stannar här och säger att jag är du. Då kommer de och tar mig istället.”

”Men du blir ju skjuten,” sade mamman.

”Ja, det blir jag, men jag har inga barn.” Natalie stannade i stugan.

Vi kan bara föreställa oss det som hände efteråt. Vi kan se nattan som kom, som omslöt stugan i mörker, dysterhet, fukt, kyla. Vi kan se en kvinna som väntade sin död och vi kommer ihåg Getsemanne. Vi kan föreställa oss Natalie när hon ber om att kalken ska tas ifrån henne, men också att hon möttes av samma Gudomlig tystnad som mötte Kristus. Vi kan se hur hon vände sina tankar till de vänner som kanske hade kunnat hjälpa henne, men de fanns inte där. Kristi lärjungar sov; och hon kunde inte vända sig till någon utan att förråda mamman och sina barn. Vi kan tänka oss hur hon måste mer än en gång ha bett att hennes uppoffring inte skulle bli förgäves.

Förmodligen undrade Natalie mer än en gång vad som skulle hända efter hennes död, med mamman och barnen. Men hon fick inget svar förutom Kristi ord, ”Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.” Förmodligen tänkte hon mer än en gång på att det bara skulle ta en enda sekund att frigöra sig från det valda ödet. Det räckte att hon öppnade dörren och så snart hon var ute på gatan blev hon inte längre mammans ställföreträdare. Då blev hon sig själv igen. Det räckte med att förneka den falska identiteten.

Men hon dog. Hon blev skjuten. Mamman och barnen lyckades fly.